Feed on
Posts
Comments

Jag fick tidigt väldigt mycket uppskattning för min stil som ung. Jag vet inte om det var komplimangerna eller så enkelt som att jag kände mig snygg i visa plagg som gjorde att jag älskade att klä mig fint. Fin för mig själv.

Att få komplimanger för mitt utseende var såklart som en terapi för själen och jag kände mig starkare. Att göra mig själv snygg har nog alltid varit något av en coverup och ett försök till ”-fejk it till you make it” för mig. Ytan och insidan i symbios.

Jag hade och har fortfarande inget emot att sticka ut från mängden i stil eftersom jag uppenbarligen redan gjorde det av naturliga skäl. Längden- som jag accepterat att jag inte kunde göra något åt. Så här i efterhand så ser jag muntert tillbaka på ett litet trendlejon. Ett stilexperiment i förorten.

Anledning till att jag hade så ovanligt urval av kläder var att mamma och pappa inte hade så mycket pengar att lägga på kläder. I klädinköp så gick det som var praktiskt och det som var nödvändigt helt klart framför trend och skönhet. Men jag hade ändå en väldigt stark bild av hur jag ville se ut och vilka plagg som smickrade min figur. Jag började ändra på kläder som inte passade. Jag började sy eget när det inte fanns något som passade. Jag fick även lite kläder från mina mamma som hon växt ut på 60-talet och så ärvde jag kläder av mina tio år äldre kusiner. Alltsammans blev en ganska groovy mix.

Min stil uppmuntrades båda av min mamma men speciellt av min underbara mormor som tog en tur på stan med mig då och då och matade min aptit för kläder med något nytt spännande plagg enligt senaste mode från NK eller JCs barnavdelning. Eller så tog mormor fram något plagg från sin garderob och lät mig pröva det och låna det. Min mormor tyckte inte alls att jag skulle sörja min längd, hon tyckte att jag skulle vara glad att jag var så liten och nätt. – Oj oj du det är många vackra kvinnor genom tiderna som var små till storleken men stora i skönheten.

Jag och min mormor har alltid stått varandra nära och under den här tonårs tiden  av min uppväxt när jag verkligen behövde råd och stöd fanns hon tack och lov där. Nu när jag är vuxen så klarar jag mig med minnet av henne, men jag saknar henne mycket.

Vi kunde sitta på NKs restaurang äta Scampi fritti med rhode island sås och titta i Damernas värld och spana in det senaste. Titta ut genom fönstret på folk nere på gatan och prata om hur folk såg ut. Hon berättade om mode från förr och vilka plagg som var ”inne” och som hon drömt om att äga som ung.

Hon berättade om danser på Nalen på 40-talet och om den pirriga jazzen och olika roliga anekdoter om kavaljerer. En ung man som var närgången när det var dags att kyssas farväl vid mormors port, som hon dängde i huvudet med klackskon.  Om när hon lärde sig semaforera i Lottorna som ung. Jag önskar idag att jag hade dessa samtal inspelade.

Så viktigt för mig var kombinationen av hennes eleganta feminina stil och hennes självförtroende och styrka. Att förstå att feminism (jag tänkte inte på det i det ordet men jag har nog alltid sett det självklara i att vi tjejer såklart är lika mycket som män!) går att kombinera med att se snygg ut och göra det bästa av sitt utseende. Att uppskatta sin kvinnlighet är att ta till vara på den.

Min mormor skilde sig från sin första man på 50-talet. En man som de fåtal gånger han i överhuvudtaget omnämndes kallades -Herr Hansson. Han var och är hatad i vår familj. Jag vet faktiskt inte om han nu lever eller är död. Jag har bara hälsat på honom en enda gång i hela mitt liv. Som vuxen fick jag veta att han hade varit otrogen och även slagit sin fru (min mormor alltså) och min mammas äldre syskon. Barnaga var väl inte helt ovanligt på den tiden men…Den uslingen!

Detta är min mormor och min mammas äldre syskon som kör vagnen som min mamma ligger i.

Mormor jobbade efter skilsmässan häcken av sig som cigarettflicka och servitris på diverse bättre etablissemang och försörjde 4 barn, det var ett hårt slit.

Hon lyckades få ett jobb som kontorist och lärde sig skriva på maskin. Hon lyckades hitta kärleken igen och gifte sig på nytt 1963. Och med den bättre ekonomin i att ha ett fast jobb och en make skaffade hon sig ett kreditkort. Med detta kort handlade hon allt från diorväskor till småkakor på NK. Alltid på NK. Mormor var en väldigt modern och modemedveten kvinna.

Glad och stark och arbetsam men ändå glamourös. Jag minns när vi gick ner till badbryggan på sommarstället vid Mälaren på somrarna så hade hon piratbyxor och en lös sidenblus, nonchalant snoffsigt hår hon hade alltid en papiljott eller två i håret på ett ställe där det inte la sig som hon ville, solglasögon och lågklackade sandaletter. Hon hade aldrig jeans! Hennes vardagsglamour har jag analyserat ner till en välfriserad hårman, att hon alltid bar en lyxig sidenscarfs även till t shirt, hon doftade Shalimar och hon hade alltid något enkelt men ”äkta” smycke t ex en diamantring i vitt guld på sig.

Hon lärde mig att de som var elaka mot mig i skolan förmodligen var avundsjuka för att jag var så söt. Att jag kunde granska mina fiender och på några ögonblick så skulle jag se att de också hade fel och brister som jag kunde ge igen för om jag ville. Att ord sårar men att man inte behöver stå utan sköld. Även om det bara var i tankarna som jag skrattade åt den konstiga dialekten, den där fula näsan eller de där utstående tänderna. Så hjälpte det mycket.

Någonstans i nian började min stil utvecklas till ännu mer udda. Det var väl i o m att jag fick mer egna pengar att röra mig med och fick mer självförtroende. Det kanske även var en slags stillsam frigörelse från mina föräldrar. Jag upptäckte på allvar smink och framförallt eyeliner. Några få penseldrag, hepp! Som med ett trolleri så tyckte jag att jag var vacker!

Jag började åka in till stan ensam efter skolan och fick snabbt ett beroende av att gå och titta på kläder i små andra hands och antikaffärer i gamla stan. UFF och Myrorna hade butiker på Drottninggatan och Vasagatan vid t centralen. Jag fann min första tyllunderkjol från 50-talet, jag fick en prickig ljusblå sommarklänning från 50-talet av mamma http://www.onedreamycloset.se/?p=847.

Jag började ha hatt till skolan. En brun sammetshatt med en fjäder som dekoration, jag älskade den där hatten som jag sparade länge till. Jag köpte en bowler hatt och en chapeu clack som tyvärr dog i mitten på nittiotalet på en musikfestival. Jag hade kort frisyr som jag försökte shingla (göra platta vågor i).

Filmer som under ungdomsåren allvarligt har skadat mitt sinne för stil och påverkat och uppmuntrat min retrofili:

Tilläggas kan att jag inte angett en komplett lista här och jag nämner endast filmer producerade under modern tid men som utspelar sig bakåt i tiden, inte orginalfilmer från back in the good old days för då skulle listan bli för lång.

The Colour Purple, förutom den otroligt gripande storyn och skådespelet så fångades jag av musiken och miss  Celies och Sug Averys kläder och stil.

1939

West side story

Cabaret

Grease

Dirty Dancing inte så mycket Babys stil utan snarare Pennys (Cynthia Rhodes som oxå gör en cool dansroll i Flashdance) och även Babys fåfänga storasyster Lisas stil.

Back to the future skolbal 1955 Aaaahhh ….

La Bamba the Richie Valens story

Stand by me

Peggy Sue got married

Cry Baby

Shag the movie Söt tjejfilm. I denna film dansas det  ”shag” som är den variant på bugg som jag dansar helst.

Dick Tracy

Evita -Madonnas garderob och frisyrer i denna film, vilken guldgruva att gräva ur! Framförallt frisyrer i kombination med olika hattar. Alla ni som undrar vad för frisyrer som passar med vilka hattar, i denna film finns det inspiration att hämta.

Om hur jag blev jag

Har börjat skriva ett inlägg om stilinfluenser eftersom jag gillade Kristina Dahling its Vintagys och  Isis Fashionable Forties bägge inlägg om varför ens stil blivit som det blev.

Detta skrivande utvecklades efter en stund till något väldigt personligt. Och kanske har jag grävt lite väl djupt och vänt upp sidor som egentligen borde ligga orörda. Kanske är det inte så betydelsefullt och själva min mening var att hamna någon helt annanstans. Men det ploppade upp till ytan. Att jag kanske borde berätta det här först. För att man verkligen ska lära känna mig och förstå varför jag blev som jag blev och har de ideal jag har.

Jag tänker som alltid, att det jag delar med mig av förmodligen kommer att läsas av någon som känner igen sig och kanske därigenom känner sig mindre ensam. Det är värt mycket för mig.

Jag ber i förväg om ursäkt för att det blir personligt och lite jobbigt och inte så glamoröst och glatt alla gånger. Det har också blivit rätt långt, jag har försökt ta bort en del. Men det blev ändå långt, så jag kommer dela upp inlägget i några bitar och så får ni läsa lite vart eftersom om ni har lust.

Inflytanden

Jag stannade i växten när jag var fem år. Jag växte inget varken på höjden eller bredden och både min mamma och bvc tyckte detta var konstigt. Jag hamnade på sjukhus och under några veckor vilket var en evighet för mig då gjordes det diverse prover och undersökningar om varför jag inte blev växte. Man kom aldrig fram till något– och inte fick jag någon hjälp att börja växa heller (hopplösa svenska sjukvården..). På det tråkiga sjukhuset satt jag och bläddrade mycket i böcker och i terapirummet fick jag rita med riktiga tuschpennor. LYX! Sagor, böcker och bilder fascinerade och fängslade mig. Min favorit var HC Anderssen framförallt sagorna om den fula ankungen och flickan med svavelstickorna. Jag började tidigt härma bilder och försöka teckna av bilder jag tyckte var vackra.

Såklart älskade jag även Astrid Lindgren med Ilon Wiklands härliga illustrationer

Framförallt Lotta på Bråkmakargatan, Nils Karlsson pyssling (såklart) Madicken och Mio min mio som jag ville skriva en uppföljare på… Alla dessa bilderböcker…Det var näring för fantasin det! Jag såg ganska lite på tv och film ( i jämförelse med barn idag) och jag såg till min stora förtret aldrig någon hel Disney film som barn, men de få snuttar av Askungen och Robin Hood som jag hade sett älskade jag verkligen- vilken främmande och färgglad och vacker fantasivärld till skillnad från de verklighetsbaserade svenska barnprogrammen på den tiden. Snövit tillexempel fick jag aldrig se för min mamma och pappa tyckte det var onödigt och jag vet faktiskt inte ens om det fanns på varken video eller dvd att köpa. Men åh vad jag älskade den lilla lilla snutten man fick se varje jul.

Klänningarna, de små skorna med rosett framtill frisyerna. Ja jag var helt såld på looken.

När jag nu aldrig växte normalt på längden och var i storlek av en femåring när jag började skolan som 7 åring blev jag såklart retad. Förutom min längd så minns jag att jag kände mig udda. Förstod väl inte heller att många av de andra barnen också kände sig udda, det hade ju hjälpt lite kanske. Men det jag tyckte var tydligast var att jag inte hade långt hår som de andra flickorna med långa blonda svansar vid öronen. Mitt hår var tunt och brunt. Att jag hade bruna ögon istället för gnistrande blåa som de andra hade. Och jag var åtminstone huvudet kortare. Som tur var fick jag ett par rosa träskor som jag hade hela hösten när jag började ettan. De klopprade väldigt trevligt kloppeti-kloppeti-klopp, när man gick och de gjorde att jag såg längre ut.  Jag har väl alltid älskat klackskor. Även i primitiv form :)

Ganska tidigt började jag väcka uppmärksamhet, inte för att jag själv ville det eller förstod varför. Det var några större barn på min skola som satte skräck i hela lågstadieskolgården och jag var väl ett av de lättaste offren.

På den tiden hade man inte någon plan att motverka mobbing i skolan, -mobbing förekom inte. Skolgårdsvakter fanns inte ännu, och lärarna satt och hade kafferast i sitt lärarrum långt borta i fjärran..

Jag minns väldigt tydligt som i små filmer… Hur de där högstadie killarna gärna puttade mig i pölar eller kastade sand eller tryckte ner mitt ansikte i snön eller tog mina spelkulor eller jacka och kastade in i buskarna… Eller höll upp mig i fotanklarna, upp och ned och dinglade runt mig framför de andra ungarna på skolgården. De tyckte att det var väldigt kul att jag var så liten och kallade mig för hemska pinsamma saker –Kolla vilken liten dvärg! Är du en kille eller tjej, vi kanske måste titta efter?  Eller det vidrigt skanderande – Pisse-nisse, pisse nisse, pisse nisse… Allt framför mina klasskamrater och jag minns att jag skämdes ögonen ur mig. Men under tiden de höll på var jag liksom som paralyserad och kunde inte ta mig för att varken säga något eller göra något för att försvara mig. De var som onda jättar för mig och jag var ju helt maktlös.

Det värsta var inte att det gjorde ont eller spelkulorna som jag vunnit som gick förlorade utan det var skammen. Jag skämdes för att jag var så ful och så liten. Jag hatade dom och jag hatade mig själv. Det fanns ju inget jag kunde göra för att stoppa dom för jag var ju som jag var och kunde inte göra något åt min längd. Idag är jag förbannad på mig själv för att jag inte gjorde något. Bet dom när de tog tag i mig fast jag inte ville, sparkade dom mellan benen eller kastade sand tillbaka.

Jag kände mig väldigt väldigt ensam och rädd, samtidigt frustrerad över min egen handlingsförlamning och sprang hem och gömde mig, grät och skrev dagbok. Jag sa inte till någon. Tyckte redan att det var så hemskt. Jag älskade att sitta i min mammas klädkammare under en stång med blusar och klänningar. Det luktade gott där och på motsatt vägg hade min pappa satt upp en hylla för min mammas skor. Massor av klackskor och pumps i olika färger trängdes där. Där var det tryggt och jag var omgiven av vackra saker som i en liten koja, ingen såg mig. Och det var skönt.

Jag kände också att jag blev ganska utanför, självvalt eller ej. Inte att mina klasskamrater mobbade mig, jag hade en väldigt bra klass med många snälla barn. Kanske bara det att alla visste att de där killarna kunde dyka upp på den långa lunchrasten.  Att de andra också var rädda att de skulle råka illa ut om de sa något eller var för nära mig, att några av de andra valde att vara med den som inte blev mobbad för säkerhets skull.

Sorgligt ..kanske.. Men det kan ju faktiskt vara en av de saker som gjort att jag inte valde att vara ute och leka med de andra i den stora parkleken som låg nära vår skola. Jag satt hemma och läste och ritade och skrev. Visst hade någon enstaka vän som jag klängde mig fast vid. Som också gillade att rita och hänga på skolbiblioteket.

Sedan allt det där hände har jag nog alltid känt att jag är lite utanför, att jag är speciell både på gott och ont. Det är en del av mig som alltid på något sätt gör sig påmind.  Jag utvecklades, de stora killarna försvann och allt var frid och fröjd på mellanstadiet.  Vi fick kabeltv och jag började titta på Mtv och Ztv. En länk till omvärlden. Vi skaffade en videospelare och jag såg Pretty in pink med Molly Ringwald och som jag tyckte var typ den bästa film jag sett. *skratt*

Mitt självförtroende växte en smula och jag tydde mig till starka, självständiga kvinnor som hade mål i mun,  jag ville lära mig att vara som dom. Jag tänker på Madonna i Whos that girl eller Kelly Le Brock i filmen Drömtjejen.

Min kusin var en sådan förebild. Hon var två år äldre starkare än många och jättesöt, blåögd och blond och jag tyckte hon var den snyggaste och tuffaste tjejen i skolan.

När hon fanns där på skolgården så blev jag inte retad. Hon hjälpte mig ganska mycket på traven och förde över de viktiga visdomarna som var fröet till mitt spirande självförtroende. Fåfänga blev något positivt, hemma var det inte direkt så populärt att jag började spegla mig i ett… Klädval viktigt. Det var på kläderna det hängde om man var inne eller inte. Och jag ville ju så gärna vara som alla andra och vara fin efter allt det som hänt tidigare. Allvarligt- Man kunde inte ha en kånken ryggsäck! (som jag hade) man skulle ha en Salomon. Jag fick aldrig någon Saloman rygga av mamma men hon köpte en pastellfärgad Hang Ten som jag var ensam om. Jag fick nya svarta reebok hi top sneakers. Jag ägde ett brett svart resårskärp som gav mig status bland tjejerna i klassen, och som jag lånade ut till den som ville.

Innan min första klassfest visade min kusin mig hur jag skulle sminka mig och visade hur man fönade ut sidohåret och gjorde pufflugg med hårsprej.

Hon förklarade vad en ”tryckare” var och visade Lilli och Sussis coola dans-moves från Oh mama cant u tell. :) Jag hade på mig mina första riktiga klackskor med taxklack och en stickad röd tight kjol med blixtlås i sprundet på festen.

Jag kände mig helt normal.

Jag kände mig cool.

This post is about what has influenced me to be who I am today. I was bullied as a child of 7 as I was very short for my age. I could never find strenght to stand up to the older bullies and this still haunts me today so that  feel I have to stand up for those who are weaker. I kept this from my parents for a long time and didn’t tell anyone as I was so a shamed and felt that I was so short and ugly.

As I got a littlebit older those bullies graduated and disapeared. For a while I was left alone and I could develop somekind of self esteem again. This was in 1986-87 and I looked up strong females that wouldn’t take sh*t from nobody. I looked up to my two year older cousin who taught me to be streetwise and that I wasn’t ugly at all. What was very important for me then was that I got some cool new Reebok sneakers from my mom and a black wide elastic belt. this was a ticket to high status in the eyes of my friends.

Drömmar om sommar

Eftersom min lust efter nya klänningar aldrig släcks måste jag såklart hela tiden skaffa nytt på något sätt. Känns det igen måhända?

Sy eget är ett alternativ, men jag är rätt lat av mig och det är sällan jag blir klar med mina projekt som kan pågå över flera år, av diverse anledningar… Ärligt alltså- ni skulle se hur många halvfärdiga skelett som ligger under mitt sybord. Men skam den som ger sig! Nån gång skall ett projekt drivas i hamn.

Jag har nu i tre veckor suttit och trånat efter några av de nya mönstren som ploppat upp på Butterick och Vogue. Då och då dyker det upp mönster som liksom får mig att hajja till och jag kan liksom inte komma över den där lusten. Jag kommer på mig själv att gå in i tygaffärer och spana efter tyger som skulle passa just det mönstret(även om jag inte ens äger mönstret ännu.)Efter ett besök på Stoff och stil i kungenskurva (där de hade väldigt många lockande blommiga tyger och breda rickrack band i flera olika färger som jag letat efter som en galning…)har jag nu konstaterat att mitt begär blossat ut till fullo och jag känner mig faktiskt lite febrig.

Jag kan nog inte vara utan, eller?  Jag kommer inte att glömma bort, eller? Har jag några andra mönster som man skulle kunna justera och göra om lite?

Vintage Vogue -V8789

Butterick retro mönster  -B5708

Det här söta tyget från stoff och stil skulle bli supersött till buttericks-mönstret.

Jag såklart varit på två olika tygaffärer och frågat om de fått in mönstren men de har de såklart inte för detta är våkollektionen.. *stön* Jag måste nog snart ta saken i egna händer och beställa hem på nätet! Trotts frakt och handhavande avgifter…Det får det f*imej vara värt!

I have been pining over some of the retro patterns from Vogue and Butterick. Although there is definitely not a shortage of sumerdresses in my closet, I don´t know how- but there always seems to be room for just one or two more…. and although I know I have a problem finishing sewing projects I can´t resist starting new ones when I get a craving for a new pattern. I have visited my favourite fabricstores to check if they have the pattern available but sadly no. I could order directly online, the thing is, there is a quite high shipping and handeling fee and there might bee a customs fee also. Maybe I or my bankaccount should thank God for that or I would have already bought patterns to last a lifetime..

Vårsol och skoskav

Jag för min del gör våruppror på mitt sätt.

Inte med så mycket blommor, eller shorts. Jag gör våren, vårigare med pumps och ljusblå vårkappa i kammad bomull. Jag trodde inte att den här rostfärgade kjolen och gula blusen skulle passa så bra med blått- jag brukar sky färgkombinationen blått och gult…

Kappa och kjol från Asos, blus Monki, pumps Hush puppies, scarf och väska vintage.

image

Lite fula provrums bilder bjuder jag
på. Indiska magasinet säljer en mycket frestande vårkavaj i svart med random polkadots. Tänkte bara tipsa… Jag tänker snappa upp den nu med en gång…

Swanlake evening

Jag fick äntligen se Svansjön denna vecka tack vare min älskade svärmor som lyckats skaffa biljetter på 6:te raden. Jag har alltid älskat musiken ända sedan jag var liten och hade ett sagoband med HC  Andersens -Sagan om den lilla ankungen, där musiken från Svansjön spelade emellan sagoberättarens röst.

Jag älskar sagor och Svansjön var verkligen en underbar saga uppspelad framför oss på scenen, och musiken….Jösses.. En sån dramatik en sån känsla…Svanens dödsdans..och sedan triumfen på slutet. Gåshud!

Äntligen fick jag också tillfälle att ha min aftonkappa och min lilla vita coif med fjädrar, som nästan är som den vore gjord för Svansjön. Båda är vintage, coifen är i från Old touch. När ska man annars ha en aftonkappa om inte till Operan? Klänningen är ifrån HM och även underkjolen. Självklart bar jag även långa svarta handskar fast det ser man inte här.

I finally got to se the ballet Swanlake this week thanks to my beloved mother-in-law who got tickets. For some reason I have never seen it. I have always loved the music from Swanlake. I had a tape with a fairytale called ”The ugly duckling”when I was a small child and the music was in the background. I realy loved the show and I almost cried a little bit in the end as the ending was happy and in the final scene the music filled me with such a feeling of happiness. I thought the swan was dying and that the love was lost.   I had the lovely opportunity to wear my simple but beautiful eveningcoat/operacoat and my little white feathered coif, both vintage. The pearlbeige dress with black peterpan collar and pleated skirt is from H&M acctually and the nude petticoat as well. You can se glimpses of my vintage longline bulletbra, that helps slim down and shrink my bosom a bit to.

Skänker en tanke eller två till alla kvinnor som ännu lever under förtryck och nedvärderande fördomar. Ett hjärta till er som finns där och stöder dessa kvinnor i strävan mot bättre tider.

Jag sitter och väntar på leverans från England. Kanske tycker ni, den där var väl inte så märkvärdig och inte särskilt retro. Men jag har planer att addera lite eget och ge den själ och känsla. Det blir lite Frankenstein vid symaskinen, om man får säga så. Med hjälp av lite puffärmar och rickrac ska vi nog få fason på moderniteten.. Kanske tillomed blir någon form av applikation. Jag blev väldigt förtjust i Tuppence Ha pennys telefonkjol..

Det är en enkel och bra hängsel-klännings modell som är lätt att ändra och variera. Enkelt är bra det betyder mycket användning och många tillfällen (om man bara stylar den rätt med lite olika accesoarer)

Jag har en liten passion med färgen rött, både när det gäller kläder och allt som man kan ha på sig egentligen. Det är en tuff färg för mig, en färg för orädda. Samtidigt som den  signalerar pulserar KVINNA! Jag samlar ju även på röda skor…

TRANSLATION

I’m waiting for a new red daydress to arrive from England. Its simple enough to wear to work and to wear as a daydress. Its not that retro but I have plans for adding some of my own style and soul.  I´m going to zapp some life into it so to say, a bit like Frankenstein at the sewing machine. This is also the right day to confess to the colour of red. The ultimate colour for passion and womanhood according to myself. I use this colour limitless to season and occation.

Happy Valentines! XO

Black beauty

Jag har en liten kris i hemmet. En vattenläcka i golvet på våran nybyggda entré. Inspirationen och energin rinner ur mig, som att det var jag som hade en läcka.

Klär på mig och tar promenader i solen och försöker se frammåt istället för att älta. Försöker tänka ut hur vår nya hall ska se ut. Något annat golvkakel som blir fint och planera om den lilla gästtoan. Men det är svårt. Efter att ha levt med det här bygget i mer än ett år. Drömmar som blivit förverkligade raseras på några timmar. Oväsen av slaghammare och koben som bryter sönder mitt vackra hem överröstas med Nina Simone och Edit Piaf.

Sen under allt en rädsla, tänk om dessa hantverkare även de klantar sig och gör hål på värmeslingorna?

Distraherar mig själv med att bläddra igenom mina hattar och pröva nya kombinationer. Den här svarta hatten var en av de första hattar jag köpte och den är faktiskt fortfarande efter alla år en av mina favoriter. De glänsande svarta fjädrarna som dramatiskt ramar in ansiktet. Den mjuka och justerbara formen som kan se ut som en basker. Etiketten läser Modesalongen Stockholm. På ena sidan där fjädrarna börjar fanns lite fläckar av lim. Kanske tog föregående ägarinna bort någon dekoration… Jag har i min tur adderat en blomma i filt för att dölja fläckarna.

Klicka på de små bilderna så ploppar en större version upp. Men det vet ni väl redan….

Här kan man titta lite närmre på hatt och kofta och försök att inte fastna i mina grottor till porrer och rynkdjupen. Bara ignorera och titta istället på det vackra! :)

Den här koftan är verkligen som en frostig frusen vinterdag, med de frostdoppade stilliserade gran grenarna (inbillar jag mig att det är?) Och len är den också inte det minsta stickig. Lappen säger att den är ifrån Altman på Fifth Av. i NY och jag tror minsann att det är kashmir.

Hatten är tyvärr lite illa medfaren, fodret är utslitet och jag har inte orkat fixa ett nytt. Det är nog hermelin päls för här och där är det några lite grövre strån som är svarta även om det är väldigt få.

Man skulle haft en matchande vit muff till. Men yllefodrade skinnhandskar får duga. Nu ska jag iväg och hämta dottern på dagis. Hoppas de är ute i snön och leker!

Today I´m wearing a new mustard blouse and and a beige circle skirt. As it is quite cold here today, I´m layering up with one of my vintage cardigans! I love the pearl decoration that remind me of frostnipped branches. My little fur hat and black fur scarf are both vintage and my gray coat I bought some years ago at H&M, a great find!

Older Posts »