One Dreamy Closet

De blommar nu, och sen är de borta. Hela trädgården viskar carpe diem!

I vår trädgård finns en liten röd lekstuga, precis vid vår syrenberså.  Ganska oansenlig och gör inte mycket väsen av sig. Nu har den stått ensam och oanvänd och obebodd ganska länge tror jag visst. Nu om bara ett litet tag kommer visst någon att flytta in. Hon som lite vingligt men ändå, satt i sitt pappas knä igår! Snart kan hon nog springa och leka här ute.

Det är ogräs på trappen och den lilla stugan har sett sina bästa dar, men den är gjord med omtanke och kärlek av någon förälder som lagt ner tid.  Riktig liggande träpanel och fint svartmålat plåttak. Dörren blev lite spontan och sissodär, gjord av en träskiva och ett handtag som kanske blev över.  Jag gillar de charmiga gråmönstrade tapeterna och matchande mörkgrå linoleum matta, en liten spetsgardin och en trasmatta så blir det ju riktigt hemtrevligt! Kanske några små tavlor ett litet bord och två stolar.  Jag har tänkt plantera små rabatter vid sidan av det lilla huset länge men inte tyckt att det var någon ide när ingen skulle använda det och plocka blommorna. Nu börjar det klia i händerna att plantera något där igen. Lådor med spadar och hinkar och små kakformar har jag samlat ihop.

Jag känner mig som en varg.

Dels känner jag mig som vargen i Rödluvan ,han som de opererade in stenar i magen på (stackarn). Mitt ärr efter det akuta kejsarsnittet värker och spänner fortfarande. Lyfta tungt får man inte och min lilla bäbis börjar väga rätt mycket. Det gör ont när jag ska plocka upp eller ska lyfta henne. Det känns rätt tragiskt att inte kunna lyfta min lilla gulleklimp.

Dels känner jag mig som vargen i Bamse när han åt dunderhonung och fick jätteont i magen, eftersom jag har oturen att ha fått tillbaka gallstensproblemen nu. Har ni aldrig haft ont i gallan? Inte jag heller, förut.. Jag visste inte ens att man kunde få ont där. Men det kan man….

Gallstensattacker känns lite som om någon klämmer åt och trycker ut luften ur lungorna på en och det gör hiskeligt ont genom högra revbenssidan rakt ut i ryggen på samma sida. Förstå gången kändes det somjag skulle dö, det var hemskt. Förlossningssmärtan var inte så skarp som denna smärta. Det hemska är ju på något sätt att man inte kan slappna av när man inte känner att man får någon luft. Man vet inte om man ska sitta eller stå och man blir helt kallsvettig och skakig-förutom att man kippar efter luft och stönar av ontighet. Jag har som tur fått piller som lindrar, men en otrevlig biverkning av dessa piller är att jag mår illa och kräks och är allmänt snurrig i skallen. Och trött.

Det känns som jag aldrig kommer bli frisk! Undvik ägg och äpple och fet mat. Vad är fet mat? Är fet mat bakad potatis med creme fraiche? Räknas pannkakor som mat med ägg- är det farligt? Jag vet ingenting och undviker nu i princip all mat utom skorpor och blåbärssoppa. Jag är så trött på soppa!

Och jag oroar mig för att jag inte får i mig tillräckligt med mat o näring nu. Jag måste ju få upp det eländiga blodvärdet som fortfarande är lågt. Jag börjar magra! När jag vägde in mig på förlossningen vägde jag hela 84 kilo! Nu säger badrumsvågen att jag väger 66,1. Huden på hela kroppen känns lite lös.Detta är ju bara början på amningen…

Jag får inte gå ner för mycket, hur ska jag orka sy och ändra alla kläder nu, vilka problem!!!

Aldrig kan man va nöjd, förra veckan hade jag så mycket mjölk att det knasigt nog sprutade åt alla håll! Och innan graviditeten tänkte jag att jag nog skulle behöva gå ner 5-6 kilo från runt 70 till 65. Sedan under graviditeten kände jag mig orolig att jag skulle gå upp för mycket, vilket jag lyckades med att inte göra enligt barnmorskan, hon va så nöjd och tyckte jag skulle va stolt att jag inte gått upp mer. Innan förlossningen spekulerade jag i hur mycket jag skulle gå ner efteråt, och pessimist som jag är tänkte jag, jaja, jag går väl ner en 8 kilo sedan kommer jag få kämpa som ett djur de där sista knubbkilona…Att jag lika gärna skulle kunna sälja mina fina klänningar, för jag skulle väl aldrig få tillbaka midjan. Jag har aldrig tappat ett kilo utan att få kämpa som en galen iller förut. Jag är inte så envis av mig och dessutom trivs jag rätt bra att vara knubbig och go, så jag tycker liksom inte det är värt att bli en galen iller för att bli av med knubbet.

Men nu när jag är sjuk och samtidigt ammar så rasar jag i vikt och det hade jag då rent inte räknat med. Det är inte heller bra för jag är helt matt och trött och känner mig inte som mig själv. Fy vad jag gnäller.

Man borde tänka lite mer positivt. Vara lite konstruktiv istället för att bara gnälla över lidandet i livet. Allting är ju faktiskt inte dåligt, det finns bra saker också.

Sånt jag är glad och tacksam för skulle kunna vara:

Att jag inte tappat särskilt mycket hår än, iaf inte vad jag märkt. Kanske tappar jag inget hår alls mer än normalt!? Var rädd att jag skulle tappa mycket hår när jag började amma, har hört många skräckhistorier om detta…Att man kan vara glad för en så fåfäng sak, som hår som att få behålla hår som ändå växer ut igen.

Att få ta fram min älskade Ida Sjöstedt kappa ifrån vinden igen! Härligt!!! Sitter som en smäck redan nu tre veckor efter förlossningen. Hon måste bara vädras ur lite vindslukt, skrynklorna hänga ut sig och så….

Och jag måste få lite styrsel i bena innan jag ger mig ut på promenad också…

Vit vintersnö, varför gnälla när den är så vacker? Tro nu inte jag har missat kaoset som dessa flingor orsakat stockholmsbor och mälardalsbor. Jag har knappt hört något annat när jag då o då satt på TVn. Kaos hit och kaos dit, inställda tåg och vägar som blåser igen. Herre min gud detta torde väl vara som en normal vinter i Norrland, kanske kunde vi få lite experthjälp därifrån?

Så sällan som vi ser så här mycket snö, så borde det ändå vara uppskattat med lite omväxling! Vi har ju tillräckligt många vintrar med slask och snålblåst och grå trötta dagar som bara regnar bort… Vintrar i Stockholm brukar vara bittra och kalla och grå. Men denna vinter är den vacker och vit.

Naturen kan vara farlig och vacker på samma gång. Istappar långa som spjut är väldigt fina att titta på, men man vill inte ha dom i skallen. Bäst att passa sig för tak och försenade tåg alltså.

Blommande aprikoskvistar i mitt fönster, även om snön ligger djup så kommer det ju vår i år också. Det är en härlig tanke, eller hur, att under detta fluffiga vita marshmallow landskap så vilar träd, blommor och knoppar och snart är de på väg! Oundvikligen!

Att titta på min sovande dotter i sin allra första vita klänning. Så himmelskt söt. Så många små skiftningar i ansiktsuttrycket. Jag visste inte det förut men, det är härligt att titta på små barn som sover. Min dotter snarkar lite, eller snusar (om man ska va lite fin i kanten)… Jag älskar att höra det lilla susandet.

Vi vänjer oss vid alla nya saker. Möta nya personer och husdjur: bvctanten, släktingar, hunden. Nya kläder för mig och lillan. Ny säng, ny vagga, nya rum.

Massor med nytt! Därför är vi mest trötta av alla upplevelser och sover nästan hela tiden.Vi har ett litet björnide just nu helt enkelt.

Snart är vi säkert lite piggare!

Härligt att komma hem. Härligt att öppna sitt eget kylskåp. Härligt med hemmalagad mat! Känna hur näringen ger en energi och att man långsamt kommer tillbaka.

Ett litet nonsens inlägg för att träna fingrarna på tangentbordet.

Snart kommer bilder och lite om andra grejer än bebisar och sjukhus och förlossningar. Lovar! Fast gulliga babybilder får ni kanske förresten stå ut me, hädanefter.

Första kvällen vi äntligen fick åka hem från sjukhuset så snöade det. Vi bylsade in vår lilla rulta i ny vit fleeceoverall. Vita flingor singlade ner över Stockholm och det var så där kallt och tyst. Vi åkte hem i bilen och lillan satt hur snäll som helst i baksätet i stolen som vi köpt begagnad på Blocket. Det kändes så vuxet och ansvarsfullt att fästa henne i den. Vägen från Danderyds sjukhus hem till oss är jättekort. En liten bit motorväg och sen är man snart hemma. När vi kom hem fick min man först hoppa ur och skotta eftersom plogbilarna kört upp en halvmeter hög snövall för vår entre grind, och sedan skotta en gång fram till dörren det har nog i princip snöat lite nån gång om dan sen kvällen vi åkte in till Förlossningen på Danderyd.

Medans satt jag ensam i bilen med lillan och pausade. En minnesbild från förlossnigen dök helt plötsligt upp medans jag satt och tittade på vår snöiga grind. Jag kom att tänka på att jag måste skriva ner så jag inte glömmer. Det är så blödigt o sentimentalt så ni kommer väl..Jaja jag säger det ändå, jag mindes helt plötsligt att precis i ögonblicket när Hon kom, spelades-För att du finns med Sonja Aldén på radion. Jag gråter lite när jag tänker på det att jag är glad att hon finns.

Hemma fick jag önska mat och då blev det köttfärsås och spagetti, mums! Jag vågade dock inte äta så mycket eftersom jag hade nånslags magkramper av järntabletterna de gett mig på sjukan. Eftersom jag hade komplikationer efter förlossningen och misst en hel del blod, funderade de först ifall jag skulle få blodtransfusion- men det slapp jag. Jag fick piller istället och antibiotikadropp genom en kanyl i handen, aj.

Niferex hette de förbannade järn-pillren och jag rekomenderar ingen med sunt förnuft att stoppa i sig nämda piller. Äter hellre en hel buske persilja om dan, eller blodpudding eller något annat med järn i. Eller knaprar järnspik för den delen, det skulle säkert göra mindre ont i magen. Jag fick hemska magkramper som gjorde att jag låg och vred mig och grät i sängen och så blev jag jätte dålig i magen, trodde faktiskt jag hade blivit matförgiftad av den tråkiga sjukhusmaten först. Magkramper, kallsvettningar och diaré är inte så trevligt som tillskott i ett allmänt skört tillstånd och diverse kroppssmärtor här och där. Fy sjutton! Och så lite eftervärkar på det så förstår ni hur skön den sista tiden på sjukhuset var..Tur att tungviktar-lillan äntligen började gå upp i vikt så att vi fick åka hem för barnläkarna!

Hehe, skönt att komma hem och bort ifrån piller, dropp, sprutor och nålar. Sjukhus kommer aldrig att bli något positivt för mig- så är det bara. Det är bara ångest.

Tur iallfall att jag hade tänkt i förväg och fryst in den där överblivna köttfärsåsen, det känns förutseende vuxet och mammigt! Precis när vi trötta och hungriga kom hem och behövde något snabbt, så fanns det i frysen. Det var det godaste jag ätit på väldigt länge!

Det tar tyvärr lite tid att ta sig hem från BB så ni får ge er lite till tåls med bilder.

Fint folk kommer alltid sent brukar det ju heta och efter att ha gått en och en halv vecka över beräknat förlossningsdatum kom hon till slut. Och nu är jag äntligen MAMMA!

Nu är jag en sån där som knappt gör annat än att med glo på mitt lilla underverk med mina nya modersögon, sover, äter och bälgar i mig vatten och päronsaft när jag kommer åt. Stapplar blek och ostadig runt i korridorerna här och försöker bli bra så fort som möjligt så att vi kan få åka hem. (-glömde vattna blommorna innan vi åkte in till förlossningen, undrar vad för hemska saker som kommer krypa ur kylen när vi kommer hem, huuu.. ) Även lillan försöker bättra på sig för att få frikort. Kanske hemgång på måndagkväll har det glunkats om, men beskeden är inte så pålitliga.

Jag bloggar från ett trist sjukhusrum på Danderyds sjukhus, men som tur är har jag båda mina älsklingar just i detta nu sovandes tillsammans, hos mig så vistelsen känns inte lika hemsk som den i somras.

För lite mer än 3 dagar sedan fick vi som förutspått, en tjej, som var en riktig liten fighter från början. Allting började egentligen med en ganska orolig onsdagsnatt och molande värk lite var stans i min kropp, omöjligt att sova. Kanske var det fullmånen på tisdagen som satte igång det hela? Tittade på gamla avsnitt av SVTs Antikrundan på webbtv i sängen. Surfade planlöst och fördrev tiden så gott det gick med en varm vetekudde inkilad i svanken.

Onsdagen fortsatte med inplanerade händelser som vanligt, på eftermiddagen-kvällen kände jag att det var igång på allvar och straxt efter föregående inlägg åkte vi in till förlossningen. Det snöade och jag funderade på vilken hatt jag skulle ha på mig till förlossningen, men bestämde mig för att strunta i hatt för denna gång :).  Det blev en lång kväll och natt efter ankomsten till sjukhuset. På torsdagens morgon kom en rejäl tösabit på 4,8 kg och 54 cm lång. Redan från start är hon mer än en tredjedel av sin mors totala kroppslängd!

Fattar fortfarande inte hur hon fick plats där inne.  Och ibland är det lite så att det känns som om man inte fattar att det har hänt äntligen. Att hon verkligen är här och är tillverkad innuti mig.

Helt otroligt, och egentligen saknar jag ord. Sålänge som jag har väntat och sålänge som jag egentligen aldrig trodde att detta skulle kunna hända. Men så tittar jag bredvid mig i sängen och hör små suckar och andetag ifrån henne och jag blir påmind om att det är sant. Dessutom måste jag titta till då och då bara för att se att hon andas och att hon lever.

På nått sätt är denna känsla lite samma som att mista någon, som när mormor dog, fast tvärt om. Helt plötsligt finns någon här, eller som mormor försvinner, i mitt liv som fanns eller  inte fanns förut.

Tack för alla snälla lyckönskningar, tankar och kommentarer nedan! Både lillan och jag är glada!

Denna vecka känns det som att tiden stått still. Jag har VÄNTAT på ett paket och jag väntar på värkar eller på något tecken på att det eventuellt är på väg en bebbe till oss. Ingetdera har infunnit sig hitintills. Har posten haft bort min nya hatt? Har bebben glömt att det var till oss den skulle?

Idag hade min man bokat in en tid för en mäklare att komma och värdera vårat lilla hus. Det var en morgonpigg mäklare. Han kom och vi gick runt och visade upp vårat lilla hus. Kunde sedan konstatera att om man räknade lågt så har huset vi köpte för 4 år sedan ökat 2 miljoner i värde! Yaiiks! Vi köpte ett ganska risigt hus som är byggt 1922 och har renoverat och “restaurerat” det pö om pö själva, med hjälp av min pappa målaren. Efter detta glädjande besked kände vi oss rika som troll och alla bekymmer kändes pyttesmå. Härligt! Mäklaren berömde oss för att vi inte tänkt som alla andra och köpt detta gamla hus för att sedan renovera-modernisera bort all känsla som alla andra till dagens mode och stil- utan tänkt på detaljer och varit varsamma. Det här huset från 1920-talet gammalt och rejält men ändå uppdaterat var tydligen ovanligt idag, och precis det folk ville ha. Vi bestämde oss för att ta ledigt den här fina soliga dagen och kramas och gosa och bara bry oss om varandra.

Detta betydde att vi sket i lunch och istället gjorde tosca päron med vaniljglass till lunch, för det var vi bägge sugna på.

Vi tog en tur in till stan, åh bilstolsvärmen känns så himla skön mot min onda rygg. Solen lyste och snön gnistrade.

Jag vaggade runt en sväng på Old Touch och jag var så lycklig som ett barn. Denna underbara affär! Nog lyckligaste halvtimmen denna vecka för mig. Jag köpte en hel hop med fjädrar för en billig peng -eftersom jag har en massa hattar som saknar pynt. De hade en barnvagn fylld med finfina fynd saker utanför, såklart lite skrynkligt. Men för en 20:a kan man inte klaga på en sån petitess. Hittade bland annat en knallcerise 60-talsklänning i figursmickrande fodralformat som nog Joan i Mad Men gillat, 20 kr!!! Jag köpte den inte eftersom det var omöjligt för mig att prova den- men om du är en oblyg (inte rädd att synas och vara sexig) person med ca. stl 38, som klär i starka färger, så kanske du bör ta dig en tur förbi Odenplan imorn?

Min älskling och jag åkte sedan förbi Elfa så han fick sin motsvarighet till min lyckostund på Old Touch. Sedan satt vi i bilen med varsin prasslig påse och lyckliga leenden på väg hem.

Nu sitter han och pillar med sina sladdar och skruvar och och kretskort, helt i sin egen lilla bubbla.

Jag sitter och syr , funderar och pillar med mina fjädrar. Har Patsy Clines härliga röst på i bakgrunden, tack-Spotify. Bland annat den här låten-Walkin after midnight

Sen ska jag kolla på min nyinköpta DVD film Coco -Livet före Chanel med Audrey Tautou. Så som jag väntat på att få se den. Ikväll ska jag njuta.

Söndagen har ägnats åt att försöka att inte tänka på att det snart är dags fastän kroppen påminner mig hela tiden.

Jag har bläddrat i mina nya tidningar jag köpt på Tradera. Jättetrevliga och fina. Jag tror att Bonniers månads journal är min nya favorit tidning.

Nån som har fler Bonniers månadsjournalen från sent 40tal till mitten på 50-talet att sälja till mig? Snälla?

Badat varmt och länge, slappnat av och gjort en välbehövlig hårinpackning och försökt ignorera molande små förvärkar.

Pratat med lillasyster om biofilmer och hur dyrt det är att gå på bio, tillsattser i mat (barnmat speciellt) E nummer och hemlagad vichyssoise.

Längtat efter söndagsfika och semlor i hemlighet, smög och tog lite glass i frysen istället.

Kom på att jag kunde använda sängbrickan som ett perfekt litet skrivbord i sängen så att jag kunde surfa bekvämt. Mysigt!

Börjat virka på en ny liten basker med ett brunt kopparglittrigt garn jag köpte på Panduros rea. Svårfångad på bild…Kommer förmodligen vara färdig imorgon kväll om jag fortsätter virka i denna takt.

Och så har jag äntligen börjat kolla på Mad men-boxarna jag köpte innan jul. Ja jag vet jag är lite efter… Det brukar jag alltid vara när det gäller tvserier, eftersom jag inte har för vana att kolla på särdeles mycket TV- passar inte serier mig så bra. Jag missar alltid en massa avsnitt och då känns det inte som nån vits att titta.

Har ni sett den serien? Vad tycker ni?

Perfekt att jag sparat den till nu för man blir onekligen “hooked” och distraktionen i kombination med virkningen fungerar perfekt.

Vilka innehållsrika karaktärer det är i denna serie! De är fascinerande att de är så mångfasetterade. Man inte låta bli och glo, det är lite Dallas på nå vis fast med snyggare kläder (jag hatar Dallas-80-tals stilen). Alla på det där kontoret har en dold agenda, intriger, ambitioner o så vidare, samidigt som de har helt andra sidor också. De har en framsida på myntet och en baksida. Kontorsmiljön är ganska obehaglig tycker jag. Ett tag så klarade jag nästan inte av att titta på DVD:n med de första avsnitten (var tvugen att pausa och hämta min man för moraliskt stöd och en kopp nypon te) eftersom jag tyckte jargongen männen emellan var så fruktansvärt obehaglig då jag verkligen av egen erfarenhet vet att det fortfarande existerar en sådan jargong och kvinnosyn på arbetsplatser än idag. Och så tror vi att vi lever jämnställt…

Tillbaka till Mad men-Jag känner att modet och designen som visas inte riktigt är min del av 50-talet eftersom jag dras mer mot 40-tal och the New look, än mot den sista åren av 50talet och påföljande 60tal.   Om jag dras till en karraktär i Mad men är det nog inte den vampiga Joan utan snarare den blyga, ärliga och arbetsamma kontorsråttan Peggy. Jag är mer sån, ansvarsfull och kanske lite för snäll (?) andras ögon… Och hatt har jag oftast också :)  Jag har faktiskt tillochmed haft en sån där smattrande surrande elektrisk skrivmaskin när jag var 15! Fick den av min pappa som såg att de skulle slängas på ett kontor, och då bad om att få en.

Härligt ljud när man nådde slutet på raden också PLING!  Vet ni att när jag gick i högstadiet så kunde vi välja skrivmaskinskunskap som eget tillval? Detta var alltså i början av 90-talet, här i Sverige, i Stockholms södra förorter…Skrivmaskinskunskap!! (OBS detta var inte en del i historielektionerna utan ett verkligt ämne som man ansåg att eleverna kunde ha nytta av att lära sig)!!!! Där man skulle lära sig tekniken att skriva på maskin snabbt och hålla fingrarna rätt på tangenterna och inte titta på tangenterna när man skrev. Man testades hur snabbt man kunde skriva en visst antal ord/text och hur felfritt..Fatta att detta var på 1990-talet!

Det fanns visserligen datorkunskap som eget tillval också på vår skola- jag bytte ganska snabbt till det istället, men på dom lektionerna fick vi mest sitta och spela shufflepuck eller patiens på skoldatorerna som hade gul-svarta skärmar stora som hamsterburar. Snacka om förberedande för ett produktivt liv på arbetsmarknaden. Tankarna snurrar lite- ursäkta associationsflödet.