One Dreamy Closet

Eftersom jag numer är så modern att jag har en surfbar mobiltelefon med bredband, läste jag i förra veckan ett inlägg från den 7:de juni på Miriams blogg när jag satt uppe på Kafé Himlavalvet i Observatorielunden. Cafét är helt förtjusande rekommenderar- Nygräddade våfflor med hjortronsylt… (Bild från hemsidan)

Där satt jag och funderade i rosa blommig hatt, vita virkade vantar, blommig blus, fluffig kjol och njöt av känna mig fin. Och kom att tänka på vad folk kanske tänkte om en sådan som jag. En sån som är mamma och “hemma med barn”, en som har samma intressen som Miriam och som gillar rött läppstift. För att rött är en sån härlig och klar färg, en färg som får mig att tänka glada tankar. Som piffar och fluffar och pysslar hemma. Som gillar glamouren, stilen, kvalitén i dåtid och som råkar leva i nutid.

Och fick plötsligt kalla kårar av att man ska behöva få dåligt samvete för att man älskar livet en ledig, härlig sommardag. Dåligt samvete för att man kanske upprätthåller (oönskade?) könsroller.  Kände hur jag reste ragg av att jante-Sverige är så enormt trist, varför kan man inte få klä sig på det sätt man vill utan att folk ska lägga så mycket ideal och politisk mening i det. -Tro inte att du är nått, sluta att vara speciell och sticka ut.

Varför är det så idag, att jag eller vi ska behöva stå upp för att jag/vi är feminister mer än säg till exempel: en tjej med tuppkam och svarta skinnbyxor och piercing i ögonbrynet, skulle behöva…. Men hörni-Är inte det lite för enkelt? Är inte människor lite mer sammansatta och intelligenta än så? Det är iallfall det jag för det mesta hoppas på.

Att alla förstår att jag aldrig skulle tänka- Det var bättre förr! och att jag helt missat jämnställdhetskampen och hur långt/kort vi kommit på vägen. Att jag förstår och är påläst och skrapar lite mer än bara på ytan.

JAJAMENSAN jag gillar rosetter och rosiga tyger. Nog går jag hellre i klänning än i tights och t shirt. Jag känner mig mycket finare med håret lockigt och fint än platt och trist. Jag har inget problem med att en herre (eller någon annan) håller upp dörren för mig av artighet, men jag kan öppna själv också ifall jag vill. Jag känner mig ganska bekväm i mina åsikter om jämställdhet i det här samhället.

Jag tycker det går finfint att hämta det bästa från den tiden och inkorporera det i nutiden. Vi lever ju här och nu och jag tycker jag lever mitt liv jämställt. Jag vill inte tänka på att kjolen eller de höga klackarna har hindrat mig leva jämställt. Jag vill inte tänka på att andra låter sina fördommar om hur en kapabel kvinna ska se ut gå ut över mig. Kvinnor kan- det tror jag helt och fullt på. Precis som Miriam har jag också nära förebilder i alla mina äldre släktingar. Hårt arbetande kvinnor som gör och gjorde sitt bästa både på arbetsplatsen och i hemmet.

Synd bara att det finns såna som tror, att jag med mina intressen och utseende symboliserar en bakåtsträvare. Någon som kanske tycker att den sortens kvinna som jag är borde vara utrotad vid det här laget.

Sånt är trist att tänka på en solig dag, så då slutade jag tänka på det helt enkelt. De som anser att mitt sätt upprätthåller “dåliga” könsroller, kan väl få göra det då.

Ett inlägg om sjukdom och misär.

Detta skrivet lite för min egen skull, och därför går jag inte in på detaljer om operation etc..

Vart tog jag vägen undrar ni, jo jag blev liksom aldrig bra från gallstens besvären.De blev tvärt om värre och värre. Tillslut gick det inte att äta någonting, absolut inte en hel måltid. Fick gallspasmer av några klunkar vatten eller lite nyponsoppa, så jag fortsatte ta kramplösande och drack lite lite åtgången, och slutade helt att äta eftersom jag bara fick så djävulskt ont.

Energin tog slut och jag blev skakig och låg mest i sängen under täcket för att hålla värmen. Mjölken i brösten som till en början (innan jag blev sjuk och hade gallstensbesvär hela tiden) varit så riklig att jag varit tvungen att pumpa ut överflöd för att vår lilla tjej inte orkade äta, sinade snabbt och det kom liksom ingenting. Jag grät tyst och kände mig som världens sämsta. Lilltjejen som vi nu kallar Louise blev såklart hungrigare och grinigare och ville inte alls amma. Tillslut kändes det liksom poänglöst att amma eller leva för den delen heller. Jag kände mig bara som ett tomt skal som inte kunde äta eller dög till att amma eller orkade ta hand eller lyfta mitt barn (eftersom jag dessutom lyckats få nån slags värk och muskelinflammation i höger axel)Nä fy så eländigt det var…. Hela kroppen bara svek mig. Inte hjälpte de mig något när jag sökte vård på vårdcentralen. Varken dietmässigt eller mot smärtan.

Så gick det ju inte att leva, någon bot borde det ju finnas…. Så det blev ett akutbesök till danderyds sjukan igen. Som tur var fick jag snabb hjälp där och en morfinspruta i ena skinkan (AJ!) nästan med en gång så smärtan från både gallan och axeln lättade. Efter ultraljud och prover, föreslogs att de skulle ta bort gallan (gallblåsan) och därmed äntligen kunna äta ordentligt igen. Det fanns en stark misstanke om att jag hade en sten som fastnat i gallgången och låg och irriterade, den skulle man enklast ta bort genom att gå ner med en kamera uppifrån genom munnen!! Urk vad hemskt allt lät. Låg och väntade fastande utan dryck eller ätbart, på att det skulle finnas tid för någon att skära lite i mig och plocka ut gallan med titthålsoperation. Tur att jag hade dropp, så kroppen fick vätska iallafall. Min man och Louise kunde ju inte vara på sjukhuset med mig hela tiden så det blev väldigt ensamt och jag oroade mig för allt. Jag hade åtminstone inte ont eftersom de fortsatte ge mig morfin. Efter 11 timmars fastande och väntan fanns det äntligen en tid. Ingen direkt information hade jag fått om operation eller vad som händer sedan efteråt- klarar man sig utan galla? Vid detta laget var jag liksom en liten spillra och hur orolig jag än var för att bli opererad så ville jag inget hellre än att bli frisk och få åka hem. Så jag sket i oron och lät dem rulla iväg med mig till operation.

Jag vaknade med fyra nya sår på magen och kände mig ganska mörbultad. Men smärtan från gallan var i stort sett borta.

Jag som för någon månad sedan fåfängt glatt mig åt att jag gått två veckor (nästan) över tiden men ändå inte fått några töjmärken alls på magen. Nu finns det inte mycket att glädja sig åt min mage ser ut som ett slagfält. Eller som om den var sönderpickad /krafsad av en hungrig höna i jakt på mask.

Nu 2 månader efter förlossningen har jag ett brett ärr efter det akuta kejsarsnittet säkert 15 cm eller längre, och fyra nya ärr efter gallstensoperationen. Livet slänger sig i oförutsägbara kurvor och det är liksom bara att ta det som det kommer. När jag sedan efter några dagar kikade under bandagen på de nya såren och såg hur fult de var sydda så grät jag lite till. Det blir inga fina ärr, för det är liksom inte sytt så sårkanterna ligger hud mot hud. Undrar om det var en kirurg eller en elev som sydde. Hoppas den eleven isåfall fick underkänt eller iallafall nån slags åthutning. Jag som hade glatt mig åt att det “bara” var titthålsoperation. FY! Att det verkligen får se ut så…

Dagen efter gallstens operationen gjordes även en endoskopisk undersökning ERCP av gallgången och tror ni inte att de hittade en eländig liten sten där med som satt sig på tvären. Inte så undra på att jag hade haft ont!

Nu är alla stenar borta och jag är hemma. Idag var vi hos distriktssköterskan och tog bort stygnen, oroar mig fortfarande för det fulaste såret precis under naveln. Det är ett 1 cm djupt veck emellan de olika hudlagren. Kommer jag få ett ärr som liknar en till navel? En ful grop i min mage? Distriktssköterskan kanske funderade på påskgodis eller var halvvägs på väg ut till sitt sommarställe eller något. Hon orkade inte förklara hur ärret efter detta fula sår skulle kunna bli. Hon kanske inte visste hur det skulle bli heller. Jag har nu tejpat över det och tänker att det bästa kanske är att bara låtsas som att det aldrig har hänt eftersom jag blir så irriterad så fort jag ser det eller berör ämnet. Jag får väl gå med tejp där för evigt.

Får man klaga på vården? Eller ska man bara va glad för det lilla man får och hoppas att de kan hjälpa en överhuvudtaget?

Jag hoppas att jag aldrig mer behöver ligga på sjukhus. Nu får det räcka.

Jag känner mig som en varg.

Dels känner jag mig som vargen i Rödluvan ,han som de opererade in stenar i magen på (stackarn). Mitt ärr efter det akuta kejsarsnittet värker och spänner fortfarande. Lyfta tungt får man inte och min lilla bäbis börjar väga rätt mycket. Det gör ont när jag ska plocka upp eller ska lyfta henne. Det känns rätt tragiskt att inte kunna lyfta min lilla gulleklimp.

Dels känner jag mig som vargen i Bamse när han åt dunderhonung och fick jätteont i magen, eftersom jag har oturen att ha fått tillbaka gallstensproblemen nu. Har ni aldrig haft ont i gallan? Inte jag heller, förut.. Jag visste inte ens att man kunde få ont där. Men det kan man….

Gallstensattacker känns lite som om någon klämmer åt och trycker ut luften ur lungorna på en och det gör hiskeligt ont genom högra revbenssidan rakt ut i ryggen på samma sida. Förstå gången kändes det somjag skulle dö, det var hemskt. Förlossningssmärtan var inte så skarp som denna smärta. Det hemska är ju på något sätt att man inte kan slappna av när man inte känner att man får någon luft. Man vet inte om man ska sitta eller stå och man blir helt kallsvettig och skakig-förutom att man kippar efter luft och stönar av ontighet. Jag har som tur fått piller som lindrar, men en otrevlig biverkning av dessa piller är att jag mår illa och kräks och är allmänt snurrig i skallen. Och trött.

Det känns som jag aldrig kommer bli frisk! Undvik ägg och äpple och fet mat. Vad är fet mat? Är fet mat bakad potatis med creme fraiche? Räknas pannkakor som mat med ägg- är det farligt? Jag vet ingenting och undviker nu i princip all mat utom skorpor och blåbärssoppa. Jag är så trött på soppa!

Och jag oroar mig för att jag inte får i mig tillräckligt med mat o näring nu. Jag måste ju få upp det eländiga blodvärdet som fortfarande är lågt. Jag börjar magra! När jag vägde in mig på förlossningen vägde jag hela 84 kilo! Nu säger badrumsvågen att jag väger 66,1. Huden på hela kroppen känns lite lös.Detta är ju bara början på amningen…

Jag får inte gå ner för mycket, hur ska jag orka sy och ändra alla kläder nu, vilka problem!!!

Aldrig kan man va nöjd, förra veckan hade jag så mycket mjölk att det knasigt nog sprutade åt alla håll! Och innan graviditeten tänkte jag att jag nog skulle behöva gå ner 5-6 kilo från runt 70 till 65. Sedan under graviditeten kände jag mig orolig att jag skulle gå upp för mycket, vilket jag lyckades med att inte göra enligt barnmorskan, hon va så nöjd och tyckte jag skulle va stolt att jag inte gått upp mer. Innan förlossningen spekulerade jag i hur mycket jag skulle gå ner efteråt, och pessimist som jag är tänkte jag, jaja, jag går väl ner en 8 kilo sedan kommer jag få kämpa som ett djur de där sista knubbkilona…Att jag lika gärna skulle kunna sälja mina fina klänningar, för jag skulle väl aldrig få tillbaka midjan. Jag har aldrig tappat ett kilo utan att få kämpa som en galen iller förut. Jag är inte så envis av mig och dessutom trivs jag rätt bra att vara knubbig och go, så jag tycker liksom inte det är värt att bli en galen iller för att bli av med knubbet.

Men nu när jag är sjuk och samtidigt ammar så rasar jag i vikt och det hade jag då rent inte räknat med. Det är inte heller bra för jag är helt matt och trött och känner mig inte som mig själv. Fy vad jag gnäller.

Man borde tänka lite mer positivt. Vara lite konstruktiv istället för att bara gnälla över lidandet i livet. Allting är ju faktiskt inte dåligt, det finns bra saker också.

Sånt jag är glad och tacksam för skulle kunna vara:

Att jag inte tappat särskilt mycket hår än, iaf inte vad jag märkt. Kanske tappar jag inget hår alls mer än normalt!? Var rädd att jag skulle tappa mycket hår när jag började amma, har hört många skräckhistorier om detta…Att man kan vara glad för en så fåfäng sak, som hår som att få behålla hår som ändå växer ut igen.

Att få ta fram min älskade Ida Sjöstedt kappa ifrån vinden igen! Härligt!!! Sitter som en smäck redan nu tre veckor efter förlossningen. Hon måste bara vädras ur lite vindslukt, skrynklorna hänga ut sig och så….

Och jag måste få lite styrsel i bena innan jag ger mig ut på promenad också…

Vit vintersnö, varför gnälla när den är så vacker? Tro nu inte jag har missat kaoset som dessa flingor orsakat stockholmsbor och mälardalsbor. Jag har knappt hört något annat när jag då o då satt på TVn. Kaos hit och kaos dit, inställda tåg och vägar som blåser igen. Herre min gud detta torde väl vara som en normal vinter i Norrland, kanske kunde vi få lite experthjälp därifrån?

Så sällan som vi ser så här mycket snö, så borde det ändå vara uppskattat med lite omväxling! Vi har ju tillräckligt många vintrar med slask och snålblåst och grå trötta dagar som bara regnar bort… Vintrar i Stockholm brukar vara bittra och kalla och grå. Men denna vinter är den vacker och vit.

Naturen kan vara farlig och vacker på samma gång. Istappar långa som spjut är väldigt fina att titta på, men man vill inte ha dom i skallen. Bäst att passa sig för tak och försenade tåg alltså.

Blommande aprikoskvistar i mitt fönster, även om snön ligger djup så kommer det ju vår i år också. Det är en härlig tanke, eller hur, att under detta fluffiga vita marshmallow landskap så vilar träd, blommor och knoppar och snart är de på väg! Oundvikligen!

Att titta på min sovande dotter i sin allra första vita klänning. Så himmelskt söt. Så många små skiftningar i ansiktsuttrycket. Jag visste inte det förut men, det är härligt att titta på små barn som sover. Min dotter snarkar lite, eller snusar (om man ska va lite fin i kanten)… Jag älskar att höra det lilla susandet.

Härligt att komma hem. Härligt att öppna sitt eget kylskåp. Härligt med hemmalagad mat! Känna hur näringen ger en energi och att man långsamt kommer tillbaka.

Ett litet nonsens inlägg för att träna fingrarna på tangentbordet.

Snart kommer bilder och lite om andra grejer än bebisar och sjukhus och förlossningar. Lovar! Fast gulliga babybilder får ni kanske förresten stå ut me, hädanefter.

Första kvällen vi äntligen fick åka hem från sjukhuset så snöade det. Vi bylsade in vår lilla rulta i ny vit fleeceoverall. Vita flingor singlade ner över Stockholm och det var så där kallt och tyst. Vi åkte hem i bilen och lillan satt hur snäll som helst i baksätet i stolen som vi köpt begagnad på Blocket. Det kändes så vuxet och ansvarsfullt att fästa henne i den. Vägen från Danderyds sjukhus hem till oss är jättekort. En liten bit motorväg och sen är man snart hemma. När vi kom hem fick min man först hoppa ur och skotta eftersom plogbilarna kört upp en halvmeter hög snövall för vår entre grind, och sedan skotta en gång fram till dörren det har nog i princip snöat lite nån gång om dan sen kvällen vi åkte in till Förlossningen på Danderyd.

Medans satt jag ensam i bilen med lillan och pausade. En minnesbild från förlossnigen dök helt plötsligt upp medans jag satt och tittade på vår snöiga grind. Jag kom att tänka på att jag måste skriva ner så jag inte glömmer. Det är så blödigt o sentimentalt så ni kommer väl..Jaja jag säger det ändå, jag mindes helt plötsligt att precis i ögonblicket när Hon kom, spelades-För att du finns med Sonja Aldén på radion. Jag gråter lite när jag tänker på det att jag är glad att hon finns.

Hemma fick jag önska mat och då blev det köttfärsås och spagetti, mums! Jag vågade dock inte äta så mycket eftersom jag hade nånslags magkramper av järntabletterna de gett mig på sjukan. Eftersom jag hade komplikationer efter förlossningen och misst en hel del blod, funderade de först ifall jag skulle få blodtransfusion- men det slapp jag. Jag fick piller istället och antibiotikadropp genom en kanyl i handen, aj.

Niferex hette de förbannade järn-pillren och jag rekomenderar ingen med sunt förnuft att stoppa i sig nämda piller. Äter hellre en hel buske persilja om dan, eller blodpudding eller något annat med järn i. Eller knaprar järnspik för den delen, det skulle säkert göra mindre ont i magen. Jag fick hemska magkramper som gjorde att jag låg och vred mig och grät i sängen och så blev jag jätte dålig i magen, trodde faktiskt jag hade blivit matförgiftad av den tråkiga sjukhusmaten först. Magkramper, kallsvettningar och diaré är inte så trevligt som tillskott i ett allmänt skört tillstånd och diverse kroppssmärtor här och där. Fy sjutton! Och så lite eftervärkar på det så förstår ni hur skön den sista tiden på sjukhuset var..Tur att tungviktar-lillan äntligen började gå upp i vikt så att vi fick åka hem för barnläkarna!

Hehe, skönt att komma hem och bort ifrån piller, dropp, sprutor och nålar. Sjukhus kommer aldrig att bli något positivt för mig- så är det bara. Det är bara ångest.

Tur iallfall att jag hade tänkt i förväg och fryst in den där överblivna köttfärsåsen, det känns förutseende vuxet och mammigt! Precis när vi trötta och hungriga kom hem och behövde något snabbt, så fanns det i frysen. Det var det godaste jag ätit på väldigt länge!

Det tar tyvärr lite tid att ta sig hem från BB så ni får ge er lite till tåls med bilder.

Fint folk kommer alltid sent brukar det ju heta och efter att ha gått en och en halv vecka över beräknat förlossningsdatum kom hon till slut. Och nu är jag äntligen MAMMA!

Nu är jag en sån där som knappt gör annat än att med glo på mitt lilla underverk med mina nya modersögon, sover, äter och bälgar i mig vatten och päronsaft när jag kommer åt. Stapplar blek och ostadig runt i korridorerna här och försöker bli bra så fort som möjligt så att vi kan få åka hem. (-glömde vattna blommorna innan vi åkte in till förlossningen, undrar vad för hemska saker som kommer krypa ur kylen när vi kommer hem, huuu.. ) Även lillan försöker bättra på sig för att få frikort. Kanske hemgång på måndagkväll har det glunkats om, men beskeden är inte så pålitliga.

Jag bloggar från ett trist sjukhusrum på Danderyds sjukhus, men som tur är har jag båda mina älsklingar just i detta nu sovandes tillsammans, hos mig så vistelsen känns inte lika hemsk som den i somras.

För lite mer än 3 dagar sedan fick vi som förutspått, en tjej, som var en riktig liten fighter från början. Allting började egentligen med en ganska orolig onsdagsnatt och molande värk lite var stans i min kropp, omöjligt att sova. Kanske var det fullmånen på tisdagen som satte igång det hela? Tittade på gamla avsnitt av SVTs Antikrundan på webbtv i sängen. Surfade planlöst och fördrev tiden så gott det gick med en varm vetekudde inkilad i svanken.

Onsdagen fortsatte med inplanerade händelser som vanligt, på eftermiddagen-kvällen kände jag att det var igång på allvar och straxt efter föregående inlägg åkte vi in till förlossningen. Det snöade och jag funderade på vilken hatt jag skulle ha på mig till förlossningen, men bestämde mig för att strunta i hatt för denna gång :).  Det blev en lång kväll och natt efter ankomsten till sjukhuset. På torsdagens morgon kom en rejäl tösabit på 4,8 kg och 54 cm lång. Redan från start är hon mer än en tredjedel av sin mors totala kroppslängd!

Fattar fortfarande inte hur hon fick plats där inne.  Och ibland är det lite så att det känns som om man inte fattar att det har hänt äntligen. Att hon verkligen är här och är tillverkad innuti mig.

Helt otroligt, och egentligen saknar jag ord. Sålänge som jag har väntat och sålänge som jag egentligen aldrig trodde att detta skulle kunna hända. Men så tittar jag bredvid mig i sängen och hör små suckar och andetag ifrån henne och jag blir påmind om att det är sant. Dessutom måste jag titta till då och då bara för att se att hon andas och att hon lever.

På nått sätt är denna känsla lite samma som att mista någon, som när mormor dog, fast tvärt om. Helt plötsligt finns någon här, eller som mormor försvinner, i mitt liv som fanns eller  inte fanns förut.

Tack för alla snälla lyckönskningar, tankar och kommentarer nedan! Både lillan och jag är glada!

Gårdagen ägnades åt ändrings och reparationsarbete på ett par klänningar.

Till exempel denna klänning med sött blommigt mönster ifrån Kappahl. Jag har länge tyckt att den var för lång och nu tog jag helt sonika saxen och klippte av 15 cm på mittsektionen, och gjorde därmed den översta volangen lagom kort för min kropp. Förut såg det jättekonstigt ut med ett lång utdraget mittparti som var för långt för min mage.

När jag ändå höll på så tog jag bort den tråkiga grå fjösigt utförda underkjolen som satt på och gjorde en egen. Jag hade inget tyg som passade så jag tog lite stadig vit lakansväv som jag färgade lite mer gräddigt offwhite i en kastrull med te. Jag gjorde underkjolen ordentligt vid och tilltagen, nästan matchande klännings-kjolens vidd så att den inte skulle förhindra benrörelserna som den ursprungliga gjort. Sen tyckte jag att den såg lite trist ut bara sådär vit, så jag bestämde mig för att prova en dekorsöm längst med hela underkjolens fåll. Denna gjordes på min ena symaskin som har en inställning som kan skapa en bård med rutmönster. Det blev JÄTTEFINT! Men det gick åt nästan en hel rulle tråd.

Denna tunika från HM hade förut en väldigt vass och kliande lapp som satt i nacken, jag blir enormt irriterad i huden av sådana lappar- speciellt nu. Lappen hade dessutom börjat repa upp tyget och skada tunikan i bak. Ursprungslappen sprättade jag försiktigt bort och satt dit en bit bomullsband så att man enkelt kan hänga upp plagget på en krok. Tunikan hade också puffärm förut, men ärmsluten satt alldeles för hårt runt mina armar trotts att det är en storlek 42!  Obekvämt och fult. Jag klippte sålunda av ärmsluten och gjorde en supertunn fåll, så att ärmslutet blev lite fladdrigt och vågigt istället, skönare och sötare! Synns inte ens att den är ändrad, om jag själv får säga det..

Eftersom plaggen tycks krympa, alternativt magen växer till oanad storlek, så har jag liksom tappat inspirationen att klä på mig nånting i över huvudtaget. De flesta dagar kikar jag förhoppningsfullt in i garderoben sen slutar det med att jag mödosamt och moloket kränger på mig ett par mamma tights och en rymlig skjorta av något slag. Lite är det dock av lathet, eftersom jag har klänningar som går att ha, men det är bara det att de inte är i perfekt skick. Nån saknar en knapp som behöver sys it, nån är lite trasig i en söm, nån behöver en liten ändring.

Frågan är ska jag behöva tillbringa min gravida tid åt att reparera de kläder som jag helt nyligen köpt? Den här mamma klänningen från Topshop är helt nyinköpt och aldrig använd. Iofs köpte jag den på en pop-up outlet och den var rabatterad, men den är ju inte köpt secondhand utan köpt i affär. Det stog ingenting om att plagget var skadat på lappen.

När jag kom hem upptäckte jag att tyget var sönderslitet över blixtlåset under ena ärmen (Se bild nedan). Inget jag märkte när jag prövade den. Det var inte heller jag som åstadkom denna reva, jag köpte med flit en storlek för stor klänning så att den skulle sitta löst och magen inte skulle växa ur den. Otroligt irriterande! Eftersom jag visste att jag bara sett en klänning som denna hänga på stället så förstod jag att det inte var nån ide att gå och försöka byta. Laga, laga,laga…..

Kanske inte världens mest erfarna reparatör av tygrevor. Men nu kommer det inte att repa upp sig mer iallfall.

En morgon för några dagar sedan slutade påklädningen med en plötslig hormondipp och påföljande utbrott. Eftersom jag haft hybris nog att tänka ut i förväg att jag skulle ha en silkig, mjuk, grön klänning från Indiska. För att pigga upp mig och för att känna mig lite fin.

Detta slutade i ilskna kallsvettningar, tårar och svordomar över den eländiga kvalitén på saker och ting , -då jag upptäckte att denna klänning som jag just lagt tid på, förberett o ändrat och dessutom tvättat och strykt hade tappat två av sina små tygklädda knappar mitt fram på bröstet. ) NÄÄÄÄÄEEEE!!!! AArgghhh… Vad är det här!?

Sprang -läs (vaggade lite snabbare än vanligt)  flåsande ner för två trappor till källaren och kollade i tvättmaskinen efter knapparna men de var såklart spårlöst försvunna. Jäkla Indiska! Jäkla klänning! Jäkla knappar som de aldrig kan fästa ordentligt! Vet de inte hur man gör när man fäster en tråd????? Kvalitetskontroll hallå?

Min man ganska förvirrad av detta plötsliga utbrott, tröstar såklart och säger att det finns ju så många andra klänningar, och att alla är minst lika söta som den gröna på dig. Och det har han ju rätt i, jag har många klänningar… Och jag lugnade såklart ner mig efter lite klapp och kram och tröst.

Men just den som jag ville ha och hade ordnat så fint och tänkt ut och planerat, motarbetade mig i denna svåra stund- det blev för mycket. Då kan man ju bli lite galen. Ni kanske förstår känslan en aning? Stressen över att tänka ut något nytt på momangen, som inte riktigt blir samma utan en mindre bra ersättare… Eller så är det bara jag som blir sådär ilsken och besviken för några försvunna knappar.

Idag har jag varit mer eller mindre stillasittande. Förkyld och feber, vem visste att det kunde göra så ont i magen att hosta? Tur att nätet finns som distraherar.

Joanna ska ta en bloggpaus. Jag kommer sakna hennes bilder och tankar.

Drömma har provat en drömklänning, de är så vackra tillsammans. Klicka här för att komma till inlägget och se bilden.

Jag blev inspirerad. Något som jag måste få skriva ner så andra kan dela  tankar om priser och föremål och “vintage”.

Sorgligt när priset liksom får en att bli sådär tveksam och rädd. Det är sorgligt med begränsningar i drömmar. När något föremål i en secondhand/vintage butik kostar sådär över gränsen, så är det antingen en total avtändning eller magknip för mig. Avtändning när man granskar föremålet och det inte motsvaras av priset, usch fy- okunnig prissättare tänker jag. Dåligt för affärerna att sälja noppor, hål och fläckar, och tunnslitet tyg till priset av någonting nytt. Betala det priset och sedan chansa på kemtvätt?? Nänänänä… Avtändning när man tänker att -Nja , jag har ju nästan en sådan redan, eller -1200 kr är för mycket ifall jag bara kommer bära den en gång.

Avtändningen är på så sätt en befrielse från vidare bekymmer.

Magknip får man om priset gör en tveksam till om man kan motivera ett köp, det är inte ett billigt fynd vi talar om. Det är något som kostar en hel del- och man måste fundera.

Man måste gå hem och skaka sparbössan, tänka på föremålet och ha ångest för att någon annan lyckligare lottad människa just i detta ögonblick står och inhandlar den där saken. Man kanske precis har varit hos tandläkaren och köpt en massa saker på mellandags rea…Man vet innerst inne att föremålet är värt sitt pris, men sorgligt nog har man inte pengarna.

Ett högt pris på en vintage vara kräver ett perfekt skick. Man kan inte endast ta betalt för att den är hel och ren, detta föremål måste också ha något särskilt. Det kan till exempel vara att det här är ett föremål som endast finns i ett enda ex (inte fabriksgjort) , eller är väldigt ovanligt- ovanlig modell eller ett perfekt exempel på en modestil/era.

Det är därför det finns en gräns- en del klänningar SKA kosta 200 en del 1200. Skillnad i material och tillverkningsmetod gör sitt. Skillnad i slitage, man måste ju alltid tänka på vilket skick tyget är när man köper andrahand, tidens tand gör sitt på alla tyger.

Inte är det alla affärer som tänker så när de ska sälja. Att det ska gå att bära och användas av oss som köper. -En del säljer saker som kanske lämpar sig bättre som utställningsföremål att titta på, men detta står såklart inte på prislappen- vi ser bara siffrorna. Därför måste man som köpare tänka på det och även ta upp och kanske fråga affärsinnehavaren vad hon han avsett med priset.

För att ett köp ska bli motiverat så krävs inte bara den ögonblickliga kärlek som uppstår. Det kräver att föremålet är något unikt och som man verkligen ser sig själv ha användning för det ett antal gånger i framtiden.

Drömmaklänningen är som den där leksaken man önskade sig i julklapp som barn men aldrig fick och sedan aldrig glömde.

Jag älskar det lätta luftiga tyget , de fräscha färgerna. Urringningen- Ljuvligt vacker! Hoppas du inte tar illa upp snälla L, men det går inte att bortse från att du ser ut att höra hemma där i den klänningen.  Det tunna, vita, veckade där uppe som ser ut som spritsad grädde. Så mumsigt härligt!

Om jag ägde butiken den såldes i skulle hon få rabatt bara för att det var hon.

För att hon skulle ha den. Bära den och närhelst nån undrade var hon hittat en så vacker klänning så skulle jag få reklam. Hon kunde dessutom få en liten hårdekoration på köpet kanske något som min lilla gula med flor och blommor… Om hon ville. Man måste försöka skapa lite god karma när man kan det. Kanske kunde jag få rabatt i Drömma butiken sen dessutom :).

Men jag äger ingen butik. Jag har bara drömmar än så länge.

Vivien of Holloway gör nya liknande klänningar som de syr upp i London till en kostnad av 79 pund. Klicka här

Inte riktigt samma känsla dock.