One Dreamy Closet

Ett inlägg om sjukdom och misär.

Detta skrivet lite för min egen skull, och därför går jag inte in på detaljer om operation etc..

Vart tog jag vägen undrar ni, jo jag blev liksom aldrig bra från gallstens besvären.De blev tvärt om värre och värre. Tillslut gick det inte att äta någonting, absolut inte en hel måltid. Fick gallspasmer av några klunkar vatten eller lite nyponsoppa, så jag fortsatte ta kramplösande och drack lite lite åtgången, och slutade helt att äta eftersom jag bara fick så djävulskt ont.

Energin tog slut och jag blev skakig och låg mest i sängen under täcket för att hålla värmen. Mjölken i brösten som till en början (innan jag blev sjuk och hade gallstensbesvär hela tiden) varit så riklig att jag varit tvungen att pumpa ut överflöd för att vår lilla tjej inte orkade äta, sinade snabbt och det kom liksom ingenting. Jag grät tyst och kände mig som världens sämsta. Lilltjejen som vi nu kallar Louise blev såklart hungrigare och grinigare och ville inte alls amma. Tillslut kändes det liksom poänglöst att amma eller leva för den delen heller. Jag kände mig bara som ett tomt skal som inte kunde äta eller dög till att amma eller orkade ta hand eller lyfta mitt barn (eftersom jag dessutom lyckats få nån slags värk och muskelinflammation i höger axel)Nä fy så eländigt det var…. Hela kroppen bara svek mig. Inte hjälpte de mig något när jag sökte vård på vårdcentralen. Varken dietmässigt eller mot smärtan.

Så gick det ju inte att leva, någon bot borde det ju finnas…. Så det blev ett akutbesök till danderyds sjukan igen. Som tur var fick jag snabb hjälp där och en morfinspruta i ena skinkan (AJ!) nästan med en gång så smärtan från både gallan och axeln lättade. Efter ultraljud och prover, föreslogs att de skulle ta bort gallan (gallblåsan) och därmed äntligen kunna äta ordentligt igen. Det fanns en stark misstanke om att jag hade en sten som fastnat i gallgången och låg och irriterade, den skulle man enklast ta bort genom att gå ner med en kamera uppifrån genom munnen!! Urk vad hemskt allt lät. Låg och väntade fastande utan dryck eller ätbart, på att det skulle finnas tid för någon att skära lite i mig och plocka ut gallan med titthålsoperation. Tur att jag hade dropp, så kroppen fick vätska iallafall. Min man och Louise kunde ju inte vara på sjukhuset med mig hela tiden så det blev väldigt ensamt och jag oroade mig för allt. Jag hade åtminstone inte ont eftersom de fortsatte ge mig morfin. Efter 11 timmars fastande och väntan fanns det äntligen en tid. Ingen direkt information hade jag fått om operation eller vad som händer sedan efteråt- klarar man sig utan galla? Vid detta laget var jag liksom en liten spillra och hur orolig jag än var för att bli opererad så ville jag inget hellre än att bli frisk och få åka hem. Så jag sket i oron och lät dem rulla iväg med mig till operation.

Jag vaknade med fyra nya sår på magen och kände mig ganska mörbultad. Men smärtan från gallan var i stort sett borta.

Jag som för någon månad sedan fåfängt glatt mig åt att jag gått två veckor (nästan) över tiden men ändå inte fått några töjmärken alls på magen. Nu finns det inte mycket att glädja sig åt min mage ser ut som ett slagfält. Eller som om den var sönderpickad /krafsad av en hungrig höna i jakt på mask.

Nu 2 månader efter förlossningen har jag ett brett ärr efter det akuta kejsarsnittet säkert 15 cm eller längre, och fyra nya ärr efter gallstensoperationen. Livet slänger sig i oförutsägbara kurvor och det är liksom bara att ta det som det kommer. När jag sedan efter några dagar kikade under bandagen på de nya såren och såg hur fult de var sydda så grät jag lite till. Det blir inga fina ärr, för det är liksom inte sytt så sårkanterna ligger hud mot hud. Undrar om det var en kirurg eller en elev som sydde. Hoppas den eleven isåfall fick underkänt eller iallafall nån slags åthutning. Jag som hade glatt mig åt att det “bara” var titthålsoperation. FY! Att det verkligen får se ut så…

Dagen efter gallstens operationen gjordes även en endoskopisk undersökning ERCP av gallgången och tror ni inte att de hittade en eländig liten sten där med som satt sig på tvären. Inte så undra på att jag hade haft ont!

Nu är alla stenar borta och jag är hemma. Idag var vi hos distriktssköterskan och tog bort stygnen, oroar mig fortfarande för det fulaste såret precis under naveln. Det är ett 1 cm djupt veck emellan de olika hudlagren. Kommer jag få ett ärr som liknar en till navel? En ful grop i min mage? Distriktssköterskan kanske funderade på påskgodis eller var halvvägs på väg ut till sitt sommarställe eller något. Hon orkade inte förklara hur ärret efter detta fula sår skulle kunna bli. Hon kanske inte visste hur det skulle bli heller. Jag har nu tejpat över det och tänker att det bästa kanske är att bara låtsas som att det aldrig har hänt eftersom jag blir så irriterad så fort jag ser det eller berör ämnet. Jag får väl gå med tejp där för evigt.

Får man klaga på vården? Eller ska man bara va glad för det lilla man får och hoppas att de kan hjälpa en överhuvudtaget?

Jag hoppas att jag aldrig mer behöver ligga på sjukhus. Nu får det räcka.

Härligt att komma hem. Härligt att öppna sitt eget kylskåp. Härligt med hemmalagad mat! Känna hur näringen ger en energi och att man långsamt kommer tillbaka.

Ett litet nonsens inlägg för att träna fingrarna på tangentbordet.

Snart kommer bilder och lite om andra grejer än bebisar och sjukhus och förlossningar. Lovar! Fast gulliga babybilder får ni kanske förresten stå ut me, hädanefter.

Första kvällen vi äntligen fick åka hem från sjukhuset så snöade det. Vi bylsade in vår lilla rulta i ny vit fleeceoverall. Vita flingor singlade ner över Stockholm och det var så där kallt och tyst. Vi åkte hem i bilen och lillan satt hur snäll som helst i baksätet i stolen som vi köpt begagnad på Blocket. Det kändes så vuxet och ansvarsfullt att fästa henne i den. Vägen från Danderyds sjukhus hem till oss är jättekort. En liten bit motorväg och sen är man snart hemma. När vi kom hem fick min man först hoppa ur och skotta eftersom plogbilarna kört upp en halvmeter hög snövall för vår entre grind, och sedan skotta en gång fram till dörren det har nog i princip snöat lite nån gång om dan sen kvällen vi åkte in till Förlossningen på Danderyd.

Medans satt jag ensam i bilen med lillan och pausade. En minnesbild från förlossnigen dök helt plötsligt upp medans jag satt och tittade på vår snöiga grind. Jag kom att tänka på att jag måste skriva ner så jag inte glömmer. Det är så blödigt o sentimentalt så ni kommer väl..Jaja jag säger det ändå, jag mindes helt plötsligt att precis i ögonblicket när Hon kom, spelades-För att du finns med Sonja Aldén på radion. Jag gråter lite när jag tänker på det att jag är glad att hon finns.

Hemma fick jag önska mat och då blev det köttfärsås och spagetti, mums! Jag vågade dock inte äta så mycket eftersom jag hade nånslags magkramper av järntabletterna de gett mig på sjukan. Eftersom jag hade komplikationer efter förlossningen och misst en hel del blod, funderade de först ifall jag skulle få blodtransfusion- men det slapp jag. Jag fick piller istället och antibiotikadropp genom en kanyl i handen, aj.

Niferex hette de förbannade järn-pillren och jag rekomenderar ingen med sunt förnuft att stoppa i sig nämda piller. Äter hellre en hel buske persilja om dan, eller blodpudding eller något annat med järn i. Eller knaprar järnspik för den delen, det skulle säkert göra mindre ont i magen. Jag fick hemska magkramper som gjorde att jag låg och vred mig och grät i sängen och så blev jag jätte dålig i magen, trodde faktiskt jag hade blivit matförgiftad av den tråkiga sjukhusmaten först. Magkramper, kallsvettningar och diaré är inte så trevligt som tillskott i ett allmänt skört tillstånd och diverse kroppssmärtor här och där. Fy sjutton! Och så lite eftervärkar på det så förstår ni hur skön den sista tiden på sjukhuset var..Tur att tungviktar-lillan äntligen började gå upp i vikt så att vi fick åka hem för barnläkarna!

Hehe, skönt att komma hem och bort ifrån piller, dropp, sprutor och nålar. Sjukhus kommer aldrig att bli något positivt för mig- så är det bara. Det är bara ångest.

Tur iallfall att jag hade tänkt i förväg och fryst in den där överblivna köttfärsåsen, det känns förutseende vuxet och mammigt! Precis när vi trötta och hungriga kom hem och behövde något snabbt, så fanns det i frysen. Det var det godaste jag ätit på väldigt länge!

Gårdagen ägnades åt ändrings och reparationsarbete på ett par klänningar.

Till exempel denna klänning med sött blommigt mönster ifrån Kappahl. Jag har länge tyckt att den var för lång och nu tog jag helt sonika saxen och klippte av 15 cm på mittsektionen, och gjorde därmed den översta volangen lagom kort för min kropp. Förut såg det jättekonstigt ut med ett lång utdraget mittparti som var för långt för min mage.

När jag ändå höll på så tog jag bort den tråkiga grå fjösigt utförda underkjolen som satt på och gjorde en egen. Jag hade inget tyg som passade så jag tog lite stadig vit lakansväv som jag färgade lite mer gräddigt offwhite i en kastrull med te. Jag gjorde underkjolen ordentligt vid och tilltagen, nästan matchande klännings-kjolens vidd så att den inte skulle förhindra benrörelserna som den ursprungliga gjort. Sen tyckte jag att den såg lite trist ut bara sådär vit, så jag bestämde mig för att prova en dekorsöm längst med hela underkjolens fåll. Denna gjordes på min ena symaskin som har en inställning som kan skapa en bård med rutmönster. Det blev JÄTTEFINT! Men det gick åt nästan en hel rulle tråd.

Denna tunika från HM hade förut en väldigt vass och kliande lapp som satt i nacken, jag blir enormt irriterad i huden av sådana lappar- speciellt nu. Lappen hade dessutom börjat repa upp tyget och skada tunikan i bak. Ursprungslappen sprättade jag försiktigt bort och satt dit en bit bomullsband så att man enkelt kan hänga upp plagget på en krok. Tunikan hade också puffärm förut, men ärmsluten satt alldeles för hårt runt mina armar trotts att det är en storlek 42!  Obekvämt och fult. Jag klippte sålunda av ärmsluten och gjorde en supertunn fåll, så att ärmslutet blev lite fladdrigt och vågigt istället, skönare och sötare! Synns inte ens att den är ändrad, om jag själv får säga det..

Eftersom plaggen tycks krympa, alternativt magen växer till oanad storlek, så har jag liksom tappat inspirationen att klä på mig nånting i över huvudtaget. De flesta dagar kikar jag förhoppningsfullt in i garderoben sen slutar det med att jag mödosamt och moloket kränger på mig ett par mamma tights och en rymlig skjorta av något slag. Lite är det dock av lathet, eftersom jag har klänningar som går att ha, men det är bara det att de inte är i perfekt skick. Nån saknar en knapp som behöver sys it, nån är lite trasig i en söm, nån behöver en liten ändring.

Frågan är ska jag behöva tillbringa min gravida tid åt att reparera de kläder som jag helt nyligen köpt? Den här mamma klänningen från Topshop är helt nyinköpt och aldrig använd. Iofs köpte jag den på en pop-up outlet och den var rabatterad, men den är ju inte köpt secondhand utan köpt i affär. Det stog ingenting om att plagget var skadat på lappen.

När jag kom hem upptäckte jag att tyget var sönderslitet över blixtlåset under ena ärmen (Se bild nedan). Inget jag märkte när jag prövade den. Det var inte heller jag som åstadkom denna reva, jag köpte med flit en storlek för stor klänning så att den skulle sitta löst och magen inte skulle växa ur den. Otroligt irriterande! Eftersom jag visste att jag bara sett en klänning som denna hänga på stället så förstod jag att det inte var nån ide att gå och försöka byta. Laga, laga,laga…..

Kanske inte världens mest erfarna reparatör av tygrevor. Men nu kommer det inte att repa upp sig mer iallfall.

En morgon för några dagar sedan slutade påklädningen med en plötslig hormondipp och påföljande utbrott. Eftersom jag haft hybris nog att tänka ut i förväg att jag skulle ha en silkig, mjuk, grön klänning från Indiska. För att pigga upp mig och för att känna mig lite fin.

Detta slutade i ilskna kallsvettningar, tårar och svordomar över den eländiga kvalitén på saker och ting , -då jag upptäckte att denna klänning som jag just lagt tid på, förberett o ändrat och dessutom tvättat och strykt hade tappat två av sina små tygklädda knappar mitt fram på bröstet. ) NÄÄÄÄÄEEEE!!!! AArgghhh… Vad är det här!?

Sprang -läs (vaggade lite snabbare än vanligt)  flåsande ner för två trappor till källaren och kollade i tvättmaskinen efter knapparna men de var såklart spårlöst försvunna. Jäkla Indiska! Jäkla klänning! Jäkla knappar som de aldrig kan fästa ordentligt! Vet de inte hur man gör när man fäster en tråd????? Kvalitetskontroll hallå?

Min man ganska förvirrad av detta plötsliga utbrott, tröstar såklart och säger att det finns ju så många andra klänningar, och att alla är minst lika söta som den gröna på dig. Och det har han ju rätt i, jag har många klänningar… Och jag lugnade såklart ner mig efter lite klapp och kram och tröst.

Men just den som jag ville ha och hade ordnat så fint och tänkt ut och planerat, motarbetade mig i denna svåra stund- det blev för mycket. Då kan man ju bli lite galen. Ni kanske förstår känslan en aning? Stressen över att tänka ut något nytt på momangen, som inte riktigt blir samma utan en mindre bra ersättare… Eller så är det bara jag som blir sådär ilsken och besviken för några försvunna knappar.

Det är något helt naturligt, och något som händer alla som ska få barn.

Barnet ska ut på något sätt ur mig och ut i världen. Detta är något som de flesta verkar se fram emot, jag däremot ser på denna annalkande händelse med realism, oro och ångest. Jag känner att jag måste vara förberedd, och påläst-men man kan inte förvänta sig att man ska “känna sig” förberedd på det när det verkligen händer enligt vad jag erfarit av barnmorskorna på MVC. Ingen förlossning är den andra lik, alla upplever smärtan olika, det tar olika lång tid, kvinnokroppen reagerar olika på hormoner etc…

På de två profylaxkvällana vi nu har gått på så pratade vi om att ha en positiv målbild. Vilket nu för de flesta verkar vara ett litet gulligt knubbigt barn som snart ska blir en del av familjen. Att få visa upp sitt nya underverk för dess nya syskon,släkt och vänner.

Jag tycks inte kunna frammana en sådan bild inom mig och det oroar mig lite.Jag försöker men på något sätt så tar mitt förnuft över och säger att fantasibilder bara är rosa moln och ingenting verkligt. Inget man tar på. Inget man kan förvänta sig.

Vad är jag för en slags person!? Borde jag inte kunna se förväntansfullt, övervägande kärlek och liv komma mig till skänks endast en och en halv månad framför mig!? Hur jag för alltid sedan kommer ha ett älskat och unikt barn vid min sida. Att det kommer att vara värt all världens smärta.

Nej, jag är nu inte sådan. Mina tankar snuddar vid detta som stegar närmare och jag ryser.
Små söta barn och fluffiga rosetter finns inte i dessa sinnebilder. Jag försöker att att inte tänka på det alls för det är omöjligt för mig att se på dessa kommande timmar/dygn som annat än ett elände, ett svettigt och smärtsamt helvete på jorden som jag byter till mig ett barn för.

Min inställning till livet kanske- att man aldrig får något gratis. Lycka kostar.

Jag kommer att vara innerligt lycklig när jag väl passerat det och överlevt. När det ligger bakom mig. När jag har betalat.

Men jag ser liksom inte barnet framför mig. Hur det kommer kännas att hålla det. Att se på det och veta att jag gjort detta lilla underverk. Jag ser inte heller hur jag kysser det på pannan eller kör det i vagnen eller ammar.

Jag tänker att jag får känna det när det händer, jag längtar dit men eftersom jag inte vet nu, så kan jag inte måla upp en bild av det. Just nu är det inte verkligt. Om jag gjorde det kanske jag skulle bli besviken om det inte blir så? Kanske är det så de erfarna barnmorskorna har tänkt det- Att när man sedan just i ögonblicket i smärtan när barnet ska födas, kan man tänka på det. På ljuset. Det man får när man betalat. Och att man känner att det är värt allt jag har på kontot.

Jag vet inte vad den lilla/lille kommer att heta, det finns så otaligt många namn och alla ungar är och ser ju olika ut, hur ska man kunna namnge någon man inte känner? Så fråga mig inte nu..

Jag har köpt kläder och vagga men än så länge ligger kläderna ihopvikta i strumplådan och vaggan är tom. Så är det nu. Och jag ser det inte framför mig hur jag sätter på kläderna på den lilla/lille eller lägger den i vaggan och vyssjar. Men jag tänker att jag kommer att göra det, snart, efter allt det onda är över.

Men detta är något som jag inte talar om på profylaxgruppen. För om jag talade om det högt skulle det bli ännu verkligare att jag var konstig. Och jag vill inte känna mig missunsam till mitt eget barn.Så det är bara att verka normal och hitta på något som liknar det som personen innan sa och sedan andas på in och ut.

In genom näsan och ut genom munnen, in genom näsan och ut genom munnen- Lugnt.

Det känns lite som om jag sitter innuti mig själv och liksom inte kommer fram just nu. Därav min bloggtorka. Det känns som jag inte har något intressant att berätta eller visa. Eller att det jag har att berätta bara ligger i framtiden (som diverse inköp jag gjort på sistone som inte har med min nuvarande höggravida mammakropp att göra)

Hur ska jag förklara det … Just nu har jag en mumindräkt på mig och där inne sitter jag och tittar ut. Jag känner mig exakt likadan som förut. Men när jag ska klä på mig eller när jag ser mig själv i spegeln så får jag en smärre chock men skrattar lite ändå för det ser så roligt ut. Den som står där och tittar på mig i spegeln är en blandning av lilla my och muminmamman på nått sätt. Jag har ju klippt lugg ska ni veta!

Mer eller mindre alla kläderna skaver på huden och känns inge sköna. Jag har verkligen försökt minimera inköp av mammakläder eftersom jag på nått sätt tycker att de inte är särskilt personliga.

För det mesta är de inte så roliga alls, och skulle behöva en hel del omstylning och tillägg av t ex rosetter, applikationer, färger, mönster, känsla. Jag har fn inte energin att lägga på att göra om särskilt många plagg som jag bara ska ha några månader. Så därav köper jag så lite som möjligt(att använda nu).

Men det börjar liksom krisa sig nu när magen börjar maximeras… Från att ha haft en dröm garderob så har jag nu bara några grejer som jag möjligtvis kan kalla fina.tillsammans skapar det på sin höjd 5 olika outfits-och blir ett plagg smutsigt måste jag genast ner i tvättstugan o gno.

Basen består av tights-ett fullkomlig överraskning

Jag har tights på mig! JAG!!

Till vardags är de perfekt, som mjukisbyxor-fast mer socialt accepterade i min åldersgrupp. Jag har tilloch med gått till jobbet med tights och tunika! Kände mig lite naken men mycket mycket normal, så normal att jag kände mig som en i mängden.  Hehe, jag ser ut som en lite tomtenisse med min mage och mina krokiga ben. Men det struntar jag i för tightsen är faktiskt rätt oki. Men efter denna baby har kläckts så förpassar jag tightsen till det svarta hålet längst bak i min garderob. Gud så skönt det ska bli!

Nu är det så att jag varit riktigt sjuk för ett tag sedan, influensa men inte den där sviniga varianten.

Eftersom vi hade bokslut och jag samtidigt kände mig ganska frisk(är van att bli bra på 3-4 dagar) började jag jobba igen. Nu sitter jag här utan röst (ett gnisslande pip är det som låter när jag pratar) och en envis hosta som blir olidlig så fort man försöker lägga sig ned. Hostan gör så jag har ont i ryggen och magen, träningsvärk? Nu har jag iallfall fått en receptbelagd hostmedicin som faktiskt hjälper.

Annars måste jag säga att förutom nedsatt immunförsvar så har inte graviditeten påverkat mig nånting hälsomässigt. Det är jag väldigt tacksam för!

Barnmorskan sa leende att de flesta förväntar sig att må illa och dåligt, och man hör så sällan om de som mår som vanligt. I början så hade jag bara en ömhet i nedredelen av magen och väldigt ömma bröst. Brösten kändes sedan tunga som sten, så jag hade en väl stödjande men mjuk sportbh på mig hela tiden.

Sedan fick jag ett luktsinne som min man tyckte motsvarade en blodhunds, eftersom jag i princip fick förmågan att luktspåra. Jag kunde känna på lukten att han ljög, ifall han sa att han hade dammsugit hemma. Nä här är det inte dammsuget-det känner jag på lukten!

Jag tyckte att det blev riktigt obehagligt att åka kommunalt så äckligt som alla helt plötsligt luktade! Dålig andedräkt, kaffe, svettlukt och annat hemskt som gjorde luften kvav.  Jag blev känslig för lukter på både gott o ont (t ex nybakta kakor luktar ju gott i motsatts till grillchips) grillchips är en lukt jag hatar, jag tycker det luktar surströmming. Husmanskost och skräpmat (pommes frites som jag normalt älskar) var inte att tänka på , lukten var tung och fettig. Frukter och sallad var däremot lätt och fräsch och det gick att äta, så detta resulterade i att jag under sommaren gick ner i vikt vilket tydligen var bra för ungen där inne.

Midjan är det som har växt, allt annat krymp, och den har växt så pass mycket vid detta laget att inget passar.

Detta har gett mig den trevliga möjligheten att investera i lite nya paltor men samtidigt med detta har jag insett vilket trist värld vi verkligen lever i. Dagens mamma kläder/stil= depression. Fy fan va tråkiga grejjer som hänger i den där lilla lilla hörnan på HM. Vilket verkar vara den nästan enda kedjan som har ett stadigt sortiment speciellt avsett för att hushålla stora magar. Ellos sortiment är jättetrist. Och inget i min stil häller. Topshop har ju också men inget i min stil, jag gillar inte 80-tal inte ens gravid hormonerna har ändrat på det faktumet. Sortimentet begränsar en till ett slags bassortiment i svart-svart-svart. Linne, t shirt, tights allt i svart. Hur praktiskt är det med svart mot matfläckar och mjölk/välling slabb och babykräks? Jag räknar med att bo in mig i de här rymliga kläderna ett tag framöver, ska ni veta.

Var är alla fina tunikor? Var är mamma kläderna som ser ut så här? Var finns tights  och kjolar i andra färger än svart? Varför kan det inte finnas en marknad för att göra mamma hörnan lite roligare än tre ställ med fantasilöst inklämda kläder. Har inte blivande mammor stil? Har inte blivande mammor någon känsla för flärd? Tips till alla designers, designa lite mammakläder med färg- alla mammor behöver färg. Färg är = glädje och skoj och mönster är bra för själen. Härmed inte sagt att man som i HMs nuvarande mamma-sortiment bör göra enstaka kläder i leoparmönstrat eller ödlemönster!!! Leopardmönstrad tight tröja+ mammamage får en bara att se ut som en fet mördarsnigel. Fy så smaklöst!

Jag har just nu t ex en väldigt stor lust att sälja min Bitte Kai rand ponchobara för att den är svart, men samtidigt är det ett väldigt praktiskt plagg för någon vars mitt-del sväller till oanade bredder.

Att vakna och veta att mormor är död. Idag är det begravning.

Att äta frukost ensam.

Att läsa sitt horoskop och där står att det här är en olycksdrabbad dag.

Att baka bröd och degen inte reser sig för man hade bara en jästklump och den var en dag för gammal men man tänkte att den kanske skulle funka ändå.

Att vara den enda som gillar en maträtt i sin familj så att man nästan aldrig får äta den-jämt nedröstat middags förslag.

Att hitta en glömd tomatfläck på en vit sidenblus.

Att bli erbjuden sitt drömjobb på en secondhandbutik, när man redan tackat ja och skrivit under på ett annat jobb. Osis..

Att få ett par fina skor överkörda /överbackade av sin man, så att de blir förstörda. OBS! det var ju ej med flit(han såg sig inte riktigt för) men ändå! Trist.

Att få sina endaste tulpaner i trädgården uppmumsade av nån snacks-sugen rådjursbock, precis när de knoppats och slagit ut.

Att glömma ta in sittkuddarna på utestolarna och upptäcka det först när det regnar.

Att få bladlöss på alla basilika skott man försökt odla upp.

-Nä fy sjutton för sånt här trist!