One Dreamy Closet

Hoppas att alla har haft en skön sommar!

Själv har jag haft en ganska skön men ganska händelselös sommar. Vet inte varför jag låtit bloggen vila. Bara blir så ibland ju.

Min första sommar med litet barn. Min första sommar med de här extra mammakilona (om det var läge för att gömma sig i vassen förut är det än värre nu…) Jag har trotts min skamsenhet inte kunnat hålla mig  i från varken fikabrödet eller stranden. Jag älskar att bada och jag älskar bullar, hur ska detta sluta?! På med solskyddsfaktor 30 för en blekfis som jag blir röd som en kräfta på nolltid och sedan ner till sjön! Baddräkt inköpt på underbara Old touch Miss mary of sweden

Tänker inte lägga ut en helfigurbild på mig själv i baddräkt- så vågad skulle jag inte ens vara om jag hade en topptrimmad kropp! Blyg mamsell är jag… Jag tycker baddräkten är fin, möjligtvis saknas nån dekoration, nån volang eller rosett eller knapprad… Jag vet inte- men egentligen är jag inte mycket för den “lilla svarta” där enkla svarta…Det säger inte så mycket, man måste liksom piffa till det med något som en scarfs eller några riktigt coola solbrillor och rött läppstift för att det inte ska bli som ett tomt vitt ark bara.

Seglat har vi gjort i vår lilla båt med uppfällbart centerbord. Man kan lägga till precis på en sandstrand som man råkar hitta i en av världens vackraste skärgårdar.  

Min lilla tös fick sjöben och gillade att sitta med pappa till rors. På kvällen när vi kom till Harstena klädde vi oss i fina landgångs kläder och åt på skärgårds restaurang.  

Jag blev 34 år i Juli och det firades med hemlagad lyxig Pavlova tårta-min favorit…. Yummie ; )

Samma dag råkade det även vara antikmarknad i Degeberga!
Kan rekommendera ett besök med kontanter i högsta hugg nästa år.

Vilken födelsedag! 34 känner jag mig inte som alls, eller kanske ändå? Jag känner mig väldigt mycket vuxnare på bara det här året. Graviditet, förlossning, gallstensoperation och föräldraskap! Det har varit mycket!

Det var bara några små händelser från vår långa sommar, som fortfarande håller på!

Min Louise fyller 4 månader idag, och det har vi firat såklart. Jubilaren fick ligga och snarka utomhus i skuggan, i barnvagnen medans mamma sprang runt i trädgården och jobbade. Vi gick hela vägen till affären köpte jordgubbar och pratade med varandra på vägen hem.

Sen kollade vi på Project runway finalen medans Louise fick mat. Rapade gjorde vi sen och kräktes så vi var tvungna att ta av alla kläder och tvätta av alla hakor och den goa runda magen med en tvättlapp. Då hände det! Hon skrattade! Ett helt litet fågelkvitterskratt! Det var nog det mest underbara ljud jag hört tror jag.

Fyra månadersdagen firas också med en ny pyjamas från Lindex (köpt begagnad på tradera) som är sååå söt. Den har en löstagbar kaninsvans bakpå också…

Första resan tillsammans. Vi åkte på roadtripp från Stockholm till Falkenberg och min lilla tjej var så snäll som bara hon kan va. Vi stannade och rastade och bytte blöja i baksätet på bilen och hade fika-mjölk paus.  Amningen läggs numer mer och mer, ner. Nu gör vi det mer på amatörnivå. Mer för myset liksom. Skönt att slippa det där kladdet och knepiga i att ha på sig kläder som gör brösten tillgängliga för amning hela tiden och samtidigt ser fint ut (inte säckigt). Jag gillar inte Boobtröjorna. Samtidigt lite vemodigt. Vad snabbt tiden går! Snart är hon stora tjejen!

Vad bra vår blommiga skötväska är!

Det var sämst väder hela veckan. FY sjutton! Blåsigt och kallt, bara några få solglimtar. Stranden tom fortfarande livlös. Jag som packat undan vinterkläderna på vinden hemma, och tänkt att -Gud så bra! Hon växte ur den vita videungs-fleeceoverallen lagom tills vitsipporna stog i blom. På resan packades en fleece tröja och en jacka till henne. Såklart fick Louise kräkningar hela första dagen i Falkis så allt luktade kräks och jag hade inga fler reservtröjor. Hon som inte kräkts någonting alls förut. Shoppingdags!

Så jag och Louise, min mamma och min lillasyster och hennes lilla bebba drog på fyndarstråt till Röda Korset i Falkis. Louise hade tur hon fick en knallrosa fleeceoverall från Molo som mamma köpte för 20 spänn. Sparkbyxor och byxdress…En röd luvtröja. Tre små mössor. Jag köpte klänningar för framtida behov-alla 20 kronor styck.. En röd mönsterstickad kofta. En broderad bonad, en broderad duk. En ryamatta med tropikmotiv, väldigt kul och kitchig.

Det dyraste var bonaden som kostade 55 kr.

Det dåliga vädret fortsatte så barnvagnspromenaderna bar in mot stan. Köpte garn i den söta garnbutiken, tittade in i den underbara hemslöjdsbutiken.

På Kappahl blev det lite barnkläder till, och ett par magiska byxor till mig. Modellen heter Magic.

På Fynda varuhuset så hittade vi söta vykort och supermumsiga kakor med nougatfyllning. Vi fikade på Agnes café och åt de godaste lyxigaste wienerbröd jag någonsin ätit.

Bilresan hem kändes som vanligt lång, jag höll en rastlös Louise i handen och hon slutade gråta och somnade lugnt. Vaknade med ett leende och jollrade med mig ett tag, lekte med sin nya bitleksak. Jag blev förundrad när jag såg att hon sammanbitet och med stor koncentration tog tag i den och lyfte den. Jag ropade till mamma i framsätet, hon tar i den, hon tar i den, hon lyfter den! Filmade med kameran…

Härligt att komma bort lite men så skönt att vara hemma igen!

Hallå? Här kommer ett litet inlägg ifrån en mamma som tiden glömde bort. Vad lite tid det blir över när man har en sån här liten en. Tiden går så fort också! Tiden går fort när man har roligt sägs det, och det har vi ju också! Varje vacker vårdag känns som en gåva, det var precis så jag ville att mitt barn skulle få börja livet. I vårsol och fågelkvitter. 3 månader har gått och min lilla skrutta blir större och större må ni tro.

Här prövar hon sina vingar i ett sött, mörkblått-turkost, koft-set ifrån 1966 som min svärmor Marianne virkat en gång i tiden till sin son ( min man och Louises pappa). Det känns så underbart att min dotter får bära sin pappas babykofta! Det är kärlek och det är omtanke, och det är sånt som blir fina minnen.

Hoppas på att få lite tid över för lite mer seriös bloggning och även hobbande snart. Man är väl en människa som tänker positivt, eller hur!? Har många projekt som väntar i sy-högen…

Härligt att komma hem. Härligt att öppna sitt eget kylskåp. Härligt med hemmalagad mat! Känna hur näringen ger en energi och att man långsamt kommer tillbaka.

Ett litet nonsens inlägg för att träna fingrarna på tangentbordet.

Snart kommer bilder och lite om andra grejer än bebisar och sjukhus och förlossningar. Lovar! Fast gulliga babybilder får ni kanske förresten stå ut me, hädanefter.

Första kvällen vi äntligen fick åka hem från sjukhuset så snöade det. Vi bylsade in vår lilla rulta i ny vit fleeceoverall. Vita flingor singlade ner över Stockholm och det var så där kallt och tyst. Vi åkte hem i bilen och lillan satt hur snäll som helst i baksätet i stolen som vi köpt begagnad på Blocket. Det kändes så vuxet och ansvarsfullt att fästa henne i den. Vägen från Danderyds sjukhus hem till oss är jättekort. En liten bit motorväg och sen är man snart hemma. När vi kom hem fick min man först hoppa ur och skotta eftersom plogbilarna kört upp en halvmeter hög snövall för vår entre grind, och sedan skotta en gång fram till dörren det har nog i princip snöat lite nån gång om dan sen kvällen vi åkte in till Förlossningen på Danderyd.

Medans satt jag ensam i bilen med lillan och pausade. En minnesbild från förlossnigen dök helt plötsligt upp medans jag satt och tittade på vår snöiga grind. Jag kom att tänka på att jag måste skriva ner så jag inte glömmer. Det är så blödigt o sentimentalt så ni kommer väl..Jaja jag säger det ändå, jag mindes helt plötsligt att precis i ögonblicket när Hon kom, spelades-För att du finns med Sonja Aldén på radion. Jag gråter lite när jag tänker på det att jag är glad att hon finns.

Hemma fick jag önska mat och då blev det köttfärsås och spagetti, mums! Jag vågade dock inte äta så mycket eftersom jag hade nånslags magkramper av järntabletterna de gett mig på sjukan. Eftersom jag hade komplikationer efter förlossningen och misst en hel del blod, funderade de först ifall jag skulle få blodtransfusion- men det slapp jag. Jag fick piller istället och antibiotikadropp genom en kanyl i handen, aj.

Niferex hette de förbannade järn-pillren och jag rekomenderar ingen med sunt förnuft att stoppa i sig nämda piller. Äter hellre en hel buske persilja om dan, eller blodpudding eller något annat med järn i. Eller knaprar järnspik för den delen, det skulle säkert göra mindre ont i magen. Jag fick hemska magkramper som gjorde att jag låg och vred mig och grät i sängen och så blev jag jätte dålig i magen, trodde faktiskt jag hade blivit matförgiftad av den tråkiga sjukhusmaten först. Magkramper, kallsvettningar och diaré är inte så trevligt som tillskott i ett allmänt skört tillstånd och diverse kroppssmärtor här och där. Fy sjutton! Och så lite eftervärkar på det så förstår ni hur skön den sista tiden på sjukhuset var..Tur att tungviktar-lillan äntligen började gå upp i vikt så att vi fick åka hem för barnläkarna!

Hehe, skönt att komma hem och bort ifrån piller, dropp, sprutor och nålar. Sjukhus kommer aldrig att bli något positivt för mig- så är det bara. Det är bara ångest.

Tur iallfall att jag hade tänkt i förväg och fryst in den där överblivna köttfärsåsen, det känns förutseende vuxet och mammigt! Precis när vi trötta och hungriga kom hem och behövde något snabbt, så fanns det i frysen. Det var det godaste jag ätit på väldigt länge!

Det tar tyvärr lite tid att ta sig hem från BB så ni får ge er lite till tåls med bilder.

Fint folk kommer alltid sent brukar det ju heta och efter att ha gått en och en halv vecka över beräknat förlossningsdatum kom hon till slut. Och nu är jag äntligen MAMMA!

Nu är jag en sån där som knappt gör annat än att med glo på mitt lilla underverk med mina nya modersögon, sover, äter och bälgar i mig vatten och päronsaft när jag kommer åt. Stapplar blek och ostadig runt i korridorerna här och försöker bli bra så fort som möjligt så att vi kan få åka hem. (-glömde vattna blommorna innan vi åkte in till förlossningen, undrar vad för hemska saker som kommer krypa ur kylen när vi kommer hem, huuu.. ) Även lillan försöker bättra på sig för att få frikort. Kanske hemgång på måndagkväll har det glunkats om, men beskeden är inte så pålitliga.

Jag bloggar från ett trist sjukhusrum på Danderyds sjukhus, men som tur är har jag båda mina älsklingar just i detta nu sovandes tillsammans, hos mig så vistelsen känns inte lika hemsk som den i somras.

För lite mer än 3 dagar sedan fick vi som förutspått, en tjej, som var en riktig liten fighter från början. Allting började egentligen med en ganska orolig onsdagsnatt och molande värk lite var stans i min kropp, omöjligt att sova. Kanske var det fullmånen på tisdagen som satte igång det hela? Tittade på gamla avsnitt av SVTs Antikrundan på webbtv i sängen. Surfade planlöst och fördrev tiden så gott det gick med en varm vetekudde inkilad i svanken.

Onsdagen fortsatte med inplanerade händelser som vanligt, på eftermiddagen-kvällen kände jag att det var igång på allvar och straxt efter föregående inlägg åkte vi in till förlossningen. Det snöade och jag funderade på vilken hatt jag skulle ha på mig till förlossningen, men bestämde mig för att strunta i hatt för denna gång :).  Det blev en lång kväll och natt efter ankomsten till sjukhuset. På torsdagens morgon kom en rejäl tösabit på 4,8 kg och 54 cm lång. Redan från start är hon mer än en tredjedel av sin mors totala kroppslängd!

Fattar fortfarande inte hur hon fick plats där inne.  Och ibland är det lite så att det känns som om man inte fattar att det har hänt äntligen. Att hon verkligen är här och är tillverkad innuti mig.

Helt otroligt, och egentligen saknar jag ord. Sålänge som jag har väntat och sålänge som jag egentligen aldrig trodde att detta skulle kunna hända. Men så tittar jag bredvid mig i sängen och hör små suckar och andetag ifrån henne och jag blir påmind om att det är sant. Dessutom måste jag titta till då och då bara för att se att hon andas och att hon lever.

På nått sätt är denna känsla lite samma som att mista någon, som när mormor dog, fast tvärt om. Helt plötsligt finns någon här, eller som mormor försvinner, i mitt liv som fanns eller  inte fanns förut.

Tack för alla snälla lyckönskningar, tankar och kommentarer nedan! Både lillan och jag är glada!

Håll i er för nu blir det djupsinne. Jo det är fortfarande jag som skriver. -Men inte om fluffiga lätta saker och om sånt som snurrar frasar och svävar. Utan om blygrå vardag och värk och drömmar som liksom rinner iväg med tiden. Som jag skrev förut, det har saknats tur detta år i mitt liv.

Det här året har varit ett sånt där år som man gärna inte vill minnas men ändå kommer göra det, för att det lämnar spår.

Jag är inte ett dugg ledsen att det snart är slut, jag har färre glada minnen med mig än sorgsna. En bildkrönika skulle tråka ut er till döds.  Kanske även den här texten.

Kanske är det lättare med bilder. Lättare att bara glo och tro att ni ser, än att läsa.

Nu sitter jag och funderar på bra och dåligt. Vad är värt att säga… Är det nån som orkar läsa ändå?

Vår

Jobbsökande utan ände… Utan hopp…Oron för att aldrig få ett nytt jobb- Tvivel på beslut från 2008.  Arbetslösheten tar knäcken på en tillslut.

Efter att jag varit tillräckligt stark att ta mig ifrån en arbetsplats där jag var ensam tjej- Förnedrande kvinnosynen , porrbilderna som satt på väggarna. Illamående obehag, när man skulle till jobbet. Jobbet traditionellt kvinnligt och även inte något som låg mig varmt om hjärtat, inte uppskattades av de jag var anställd av, utan sågs ned på. Trotts detta gjorde jag mer än de flesta andra ekonomiassistenter skulle gjort för den lönen på deras lilla företag.
Inget stöd ifrån cheferna -tvärt om ifrågasättande och misstro.Inget stöd från arbetskamrater för ingen ville vara den lilla mobbade tjejens vän av alla de stora starka karlar som jobbade där.

Depression. för att det fanns sånna män när jag trodde Sverige var ganska jämnlikt. Minns ni att jag försökte berätta?
Motigt. Följde rådet på facket och tog mig därifrån, men fick en läxa att lära- hur misstron förföljde mig till a kassan och till jobben jag sökte. Upptäckte samhället från den hemskaste sidan.  Jag drömde om att få göra det jag drömde om, att någon skulle se mig, se vad jag var bra på. Våga satsa, mitt i en kristid. Hittade inte självförtroendet. Kunde inte säga sanningen för den var inte tillräckligt säljande, kunde inte heller ljuga för det är jag dålig på- de var mansgrisar och mobbade mig, men  är jag helt normal är mer än flitig och trogen och jobbar ordentligt. De hade ingen anledning att göra så som de gjorde. Jag har stor potential och jag står i startgroparna redo för att bidra med vad jag kan, till ert företag.

Insåg efter 100 dagar och nätters självgranskande och ältande , tillslut att jag gjort rätt och att mitt handlande var modigt och kände mig stark. Jag överlevde.

Morfar ringde en morgon. Mormor-vi åkte till henne i Mariefred. Morgonen var klar och vacker och solig och bar löften om vår. Men vi kom när hon inte kunde vakna igen, död. Ett skal av sitt forna jag men ändå fridfull. Klappade hennes hand. Tänkte med kärlek på henne. Hittade inte riktigt mina egna känslor och inte orden heller, men tårarna föll.

Fick ett jobb-GLÄDJE! Självförtroende! Känsla av att jag gör vad som helst för att de ska vilja ha mig kvar, och gjorde det också- med förhoppningen att få nya vänner att få stanna att få höra hemma. Jobbade övertid till klockan 10 på kvällarna utan betalt. Jobbade på maxfart och fick nya vänner. Men det grämde mig att jobbet var inte bara underbetalt utan man förväntades lägga ner sin själ fastän företaget var helt själlöst. Satsade inte på sina anställda. Hann inte med familj eller blogg eller mig själv. Trött.

Maj- att kastas mellan lycka och sorg!  Bröllops dags! Svåger och svägerska fick samma namn och var så vackra.  Tog ett test som visade att jag skulle bli mamma - På riktigt! Lycka, jag trodde nästan inte det var sant. Sedan, en oro för framtiden, skeptisk och pessimistisk som jag kan bli ibland- provanställd och gravid. Begravning av mormor när vårblommorna blommade som hon velat.

Sommar

Mamma och pappa flyttade söderut till västkusten som de alltid gör på sommaren, det kändes extra ensamt detta år.

Juni- såg Bruce Springsteen på Stockholms stadion, klappade vantklädda händer och åt popcorn och kysste min man. Kämpa sig genom sommar utan semester igen (nytt jobb ni vet). Nej jag hade faktiskt en vecka vid midsommar, som jag råkade glömma bort.

Sommartider hej hej=övertid och underbemannat kontor och gravid symptom. Ömmande bröst, hormoner, molande värk i magen, trötthet som inte gick att göra något åt. Gör allt så gott man kan och lite till så att de ska se mig, tycka att jag är bra. Midsommar- Syster yster också gravid! Aj-Men rosens taggar igen…Hennes urusle kille gjorde slut vid det glädjande beskedet, att de skulle bli föräldrar. Jag visste inte att han skulle göra så, jag hade inte anat. Jag förstog inte varför han var rent utsagt helt okänslig och kall som is. Elak. Elak för att min syster inte ville göra abort. Ofattbart, sorgesamt och omöjligt att göra något åt, känsla- hjälplöshet för att hur mycket man än älskar sin lillasyster kan det aldrig ersätta kärlek…

Vaknar till nyheterna på tv av ett helikopterljud. Syster är en av de stackarna som sitter i ett hus och räknar pengar som blir rånade av en helikopter. ORO och panik, vad händer- har de blivit beskjutna!!?? Vad ? Var är hon?  Hur mår hon??? Vill rädda, hämta, krama. Skitförbannad på hennes företag och rånarna och polisen med. Så rädd. Fick tillsist krama och ta hand om kära syster.

Mamma och pappa kom äntligen hem från västkusten. Pappa gjorde i ordning en liten fin dockvagn för framtida bruk. Mamma hade stickat med kärlek en luvkofta.

Höst

Bägge bonusbarnen blev tonåringar-men är ändå som små barn. Oreda i humör och oreda hemma. Familje trivsel infinner sig inte så lätt när ingen vill engagera sig eller delta.

Jobbet- Efter provanställningen erbjöds inget fast. De visste att jag var gravid och kanske inte kunde anställa mig då. Vad vet jag. Jag hade hoppats på annat. Fick säga hej då till mina nya vänner. Sorgligt, men jag grät när jag gick. Jag fick chokladkakor i present, och det var den finaste avslutningspresent jag någonsin fått- fast jag inte ens äter choklad.

Make med jobb som han inte trivdes på- make sedan uppsagd pga kristid, på det stora företaget. Rädsla för framtiden. Bägge arbetslösa och en liten påväg. Trygghet som försvann. Stress. Oro. Gråt i tysthet.Lyssnade på för mycket Winnerbäck.

Komplikationer i min kropp oro för ett litet liv som ännu inte klarade sig själv, rädsla för döden. Rädsla för oturen.

Vinter

Livet går vidare. Under novembers evigt blygråa himlar och under täcket där jag låg. Min kropp fick nya krafter, och det var ingen fara med barnet, det mådde bra och allt var faktiskt bra. Mindre ont. Hopp. Joan Baez en gammal barndomsidol kom till Stockholm, hade gett mamma i present att gå och se henne tillsammans.  Sången var så vemodigt vacker, jag grät lite i hemlighet när Joan sjöng extra numrena. För att konserten skulle ta slut. Fick tillbaka lite energi och kände mig redo att börja blogga.

Snön kom äntligen. Och solen gnistrade i den. Vackrare snö har jag sällan sett. Jag pyntade huset och jag klädde en gran. Jag funderade på nästa år. Vad som ska komma. Jag undrade.

Jag kom inte på något att önska mig annat än det som jag bär på men inte kommit ut än. Någon som jag inte känner ännu. Längtade att få hålla om en baby, men samtidigt rädd att göra fel. Skada, inte räcka till.

Nyår

Som Drömma föreslog så har jag tittat på mig själv. Jag har tittat och jag tror att den nya Känslan eller eftersmaken det här året har lämnat i min mun är onekligen lite bitter och sorgsen.

Sorgsen för att livet ibland ska vara en sån konstant kamp. Att man alltid måste vara beredd på att missta något eller någon.

Jag hoppas så mycket på 2010, jag blundar på 12 slaget och jag önskar. Mer skratt än tårar.