One Dreamy Closet

I helgen var jag på anställningsintervju, på en lite exklusivare klädbutik. De hade ringt mig och ville att jag skulle komma på en kortare intervju. Jag blev såklart överlycklig!

Jag skrev genast ner en ambitiös ansökan, och presentation av mig själv och jag redigerade om mitt C V eftersom det av naturliga skäl innehåller mest saker om mina erfarenheter och kompetenser som ekonomiassistent….. Jag lät mig lillasyster läsa igenom det nya Cv:t , och min man läste igenom det och bägge blev imponerade.  Min man kommenterade särskilt att det var väldigt säljande och jag blev jättenöjd. Jag kände självförtroendet växa en smula.

Jag klarar det här, tänk om jag får det här jobbet!! Blev lite förväntansfull och glad.

Sen satt jag och hade ångest och funderade på vad jag skulle ha på mig, la upp mina nya jeans och tog fram en liten snygg grå kavaj jag köpte förra hösten. Valde omsorgsfullt topp som inte var för urringad och som kändes trevlig.

Jag tycker aldrig jag riktigt kommer till min rätt i den där intervjusituationen. Den här situationen var ännu värre än vanligt då jag tror arbetsgivaren endast ringde in mig och de andra till intervju för att se hur vi såg ut. Jag förstod det med en gång när jag kom dit. Det här var ingen intervju- det var en första date. Det är iofs inget fel med att en butiksägare vill bli representerad av snygga butiksförsäljare, men var tar det praktiska vid liksom? Finns det ingen gräns för hur okompetent man kan vara gentemot hur snygg man är?

Har inte min arbetsliverfarenhet nån som helst relevans så kanske det hade varit bättre om jag hade fattat det från första början. Då skulle jag lagt en mer omsorgsfull makeup istället för att slösa tid framför datorn och skriva ner ett helt nytt CV som jag trodde skulle fånga deras blick och få dom att förstå vilken bra och ambitiös person jag är. Bestämde mig ju straxt innan intervjun för att förbereda mig lite extra genom att googla på god kundservice och hittade några bra repliker att ge svar på den frågan som jag trodde alla butiksägare frågade sina potentiella anställda: - Vad tycker du är bra kundservice? Men det blev aldrig nån sådan fråga. Istället tog hela intervjun typ 2 minuter.

En av de väldigt få frågorna (kanske bara tre frågor totalt) var ifall jag hade barn. Relevans för butiksarbetet?

Jag kände blickarna upp och ner längs min ganska väldressade kropp och kände mig som en uteliggare som råkat vandra in på NK. Redan vid öppningsrepliken, att de anställde till huvudsak på “personlighet”, såg jag som ett sätt för dom att undvika öppen diskriminering, och min ditintills ganska självsäkra attitydsmur och mitt leende slocknade lite. De kunde omöjligt fått en uppfattning om min personlighet genom det lilla mötet och den lilla informationen de hade på ett papper från arbetsförmedlingen. De ville ju bara se om jag var lång, smal och lagom ung.

Förmodligen hade jag enligt dom inte någon av de tre egenskaperna.

Jag fick inte lämna mitt CV, eller något ansökningsbrev. De hade i princip bara mina kontaktuppgifter och en mycket kortfattad lista över mina arbetsliverfarenheter som de fått av arbetsförmedlingen. De har alltså ingen aning om mina kompetenser- bara mitt utseende, under en nervös situation dessutom.

Det hela avslutades med, ifall vi inte hör av oss så är det inte för att vi inte tyckte att du var tillräckligt bra, utan för att det fanns andra som var bättre. Vi hör av oss i början av veckan ifall du är intressant. Tror dessutom att jag mitt iallt glömde ta av mig mina eländiga glasögon. Så i deras ögon satt jag där med en hjärna och kompetens och ett par glasögon på näsan.

Det kändes inte bra.

Till en höstinvigningsfest på en Gul & Blå butik på Hötorget, kan det vara en nyinvigning av den gamla butiken som ligger i Konserthuset? Konserthuset är ett av mina favorithus i Stockholm btw.

Det är Katrina på Cfashion som har bjudit mig igen, hoppas jag kan bjuda tillbaka på allt nångång!  Jag har nog aldrig haft ett par Gul & Blå jeans-kanske när jag var liten? Min mamma gillade att köpa fina trendiga kläder till oss. I den här filmsnutten från Svts arkiv visas ett reportage om jeansmode. Reportaget är från 1976 samma år som jag föddes och det är mycket intressant att se hur märkesgalna ungdomar (folk i största allmänhet) var redan då.

De rätta jeansen

Ska jag köpa en till korsett? Och ska jag isåfall köpa den här korsetten på Tradera som är från What Katie did. 700 kr- det är hälften av vad jag betalade för min korsett. En dag kvar att tänka…

Jag är på jakt efter ett par bra glasögonbågar från 50 eller 60-talet. Jag har stirrat i timtals på vintageglasögon på Etsy. Det kommer aldrig något jag vill ha på Tradera. En gång fanns det ett par fina glasögon på Tradera men jag bjöd inte av olika anledningar.

Finns det olika storlekar på bågar undrar jag? Finns det nån därute som vet vad man ska tänka på när man ska köpa gamla bågar?

Jag hatar mina nuvarande glasögon som pesten-vill inte ha dom på ansiktet offentligt.

Jag måste dessvärre använda glasögonen dagligen! Ska man nu nödvändigtvis ha ett par glasögon så vill jag se ut som Marilyn i How to catch a Millinoaire

Typ nån av de här varianterna vill man ju ha.

Jamen titta vad fint det blev med mitt eget fixade körsbärstema!!!  :). Kan inte nån komma och titta hur fint jag har gjort och kommentera nu! Nån? Aldrig har väl nätet kännts så ensamt som när man nyss har uppdaterat och fixat till… Bylinebilden är en tillfälligt fixad bild- jag måste ju ta en riktigt bra en såklart.

Idag måste jag göra något åt de här hjärtana som svävar runt på min blogg! Jag tror hela skiten behöver bytas ut egentligen..Jag ska ta fram stora släggan och liksom slå mig fri från det rosa.

Jag tycker själv att jag är rätt duktig på att tänka på miljön. Jag gillar ju dessutom att återvinna och att använda gamla kläder!  I det här blogginlägger av Ann på Modette  förstog jag att det här är någonting viktigt som jag måste göra i större utsträckning-som vi alla kanske måste börja göra i större utsträckning i framtiden. Att köpa kläder hos välgörenhetsorganisationer som t ex Stadsmissionen Små Smulor eller hos Röda korsets Kupan, är inte bara en bra välgörenhetshandling längre, utan även en liten miljöinsatts. Ju längre vi kan använda och återanvända kläderna vi använder dessto bättre för oss själva och miljön.

Jag läste tillomed nyligen en artikel på den här sidan om hur man kan repa upp stickade tröjor och återanvända garnet till andra, nya projekt. Jag har dessutom börjat leta igenom mina stickadetröjor efter nån olycklig oanvänd varelse att slakta.

Sen råkade jag läsa en artikel i min nya Elle som handlar om samma sak. I den uttalar sig Myrornas vd Johan Oljeqvist om att i framtiden kanske det kommer att lagstiftas om att klädproducenter kommer att tvingas ta ansvar och betala nån slags återvinningsavgift på kläder som folk slänger.

Detta kommer ju såklart gå ut över oss kunder prismässigt, tänker jag genast, vilket i sin tur lär leda till att vi konsumerar mindre slit-o-släng-kläder.

Mindre shopping och dyrare shopping. Trender som håller mindre än en säsong måste jag bli bättre och bättre på att inte titta åt eller försöka återskapa med vad jag redan har.

Jag tycker det är konstigt att det bara är 15% av alla kläder som återvinns i Sverige!-Vad händer med resten?  När jag har något gammalt som jag inte kan prångla iväg på syrran eller min styvdotter, ger jag det såklart till välgörenhet. Trasiga kläder går att användas som torktrasor i städskåpet, innan de slängs. Perfekt när man ska torka fönster!

Donera mera säger jag! Det som du inte tror nån annan vill ha, det är det som verkar vara guldkornen! När jag och min lillasyster sålde en del av min mormors gamla kläder på bakluckeloppisen i Täby så var det just de allra fulaste t shirtarna som såg ut som en smaklös mix av mönstrad Versace- Cavalli och turist tshirt från Frankrike som folk var som galna i. ( Jag är inte respektlös mot min kära mormor hon kunde inte rå för att folk med dålig smak köpte kläder åt henne på slutet)