One Dreamy Closet

Detta lilla klipp från Ice age 2 beskriver hur jag känner för hattkursen. Musiken är nog inte orginal skitsamma..

Livlinor just nu

• En unik och underbar lillasyster, det finns bara en som du!
• Att pilla på mina olika små projekt
• En hattkurs i julklapp som snart börjar
• Att trycka på snoozeknappen och ligga sked med min man på morgonen.
• Att få post som inte är räkningar- Nån ska gifta sig och nån ska döpas! Jippi!
• Exotic Snacks naturella cashewnötter och torkade jordgubbar i kombination. Sommarsmak, vitaminer, mineraler…Allt en liten vintertrött ekorre behöver.
• Doften av nytänd björkved
• Att bli dragen i pulka av min stora hund (får en att känna sig som en lycklig 5-åring)
• Snö som knarrar under skorna
• Att dricka gott fint rosévin i ett varmt bad
• Ett mycket givande samtal med en karriärcoach på Unionen.
• Tvspelet “Little big planet”
• 2009 års kollektioner som lockar i skyltfönster och i butiker

Börjar detta inlägg med hjälp av en rubrikform lånad av Joanna.  Bara för att få saker att flyta på.Ibland kan det vara lite svårt att bryta isen. Då kan man härma andra lite för att få hjulen i rullning..

Efter ett tags tystnad så är det som om pennan eller tangenterna kanske jag ska säga, fyser fast och tystnar. En slags skrivkramp som föds av ett dåligt samvete, - Näe det där lilla skitsaken kan jag inte skriva om det är så oviktigt, och det är typ ingen som orkar läsa.

Vill ni veta vart min Januarimånad har gått åt? Den har tillägnats livsplanering, arbetsförmedlingen, ångest över a kasse-dagar och ångest över att jag inte förstår varför jag inte får ett jobb… Efter vad som känns som 100- tals utskickade CV och ansökningsbrev i vilka jag verkligen ansträngt mig. Efter några intervjuer, som inte resulterat i det jag har förväntat mig.

Jag är så otroligt besviken på mig själv och min självbild har definitift krympt. Den senaste tiden har kan kämpat med mig själv att inte känna mig kränkt när folk i min mans familj eller andra ställer den frågan som arbetsförmedlingen i varje kontakt med mig ställer, ett förvånat - Vad gör du på dagarna? Har du inte fått jobb än?

Inom mig fräser jag ilsket- Näe!!! Fan vilken dum fråga!  tänk för att jag inte har det men det är fan inte för att jag inte har försökt! När jag får ett jobb så kommer det märkas. - Så då kanske ni inte behöver fråga så dumma frågor.

- Fråga hur jag mår?

-Fråga istället alla de ställen jag har ansökt till, varför de inte valde mig! Det är verkligen deras förlust!

Ibland känner man sig verkligen helt utanför och man kan faktiskt inte förstå varför ingen släpper in en fast man står och knackar på dörren. Jag försöker passa in och jag försöker lära mig alla koder om hur man ska bete sig som arbetslös för att inte verka arbetslös. Men jag är dålig på det. Jag har faktiskt alltid varit dålig på det. Men jag håller på att lära mig nu, jag håller på att bli en skickligare säljare av mig själv.

Jag fattar inte varför det inte räcker att vara ärlig, varför man måste delta i ett “spel”. Sådana här spel som vi alla ägnar oss åt i alla relationer och alla möjliga sammanhang begriper jag inte. Uppriktighet och verkliga känslor får man inte visa. Man ska sätta på sig en mask och sälja sig själv som en produkt.

Förmodligen är det helt fel att blogga om det här- det pekar bara ut mig som ännu mer “looser-aktig” enligt de rådande koderna.. Att vara arbetslös är lika med vanära. Det är liksom så lågt man kan komma…Jag känner att folk förutsätter att man är en looser och att man alltid varit en looser och att man aldrig kommer bli något. Tillslut är det nästan så att man börjar tro på det själv. För ett år sedan slutade jag på ett arbete där jag blev utnyttjad och utfryst, där jag inte var uppskattad, och jag kännde mig mindre värd bara för att jag var kvinna.

Jag var stark och jag tog mig ur den situationen, jag tänkte inte låta dom sätta sig på mig någe mer.

På nått sätt så känns det ändå som att mitt val var rätt!

så här skrev jag då …

Raderat inlägg ifrån min förra blogg på Modette.se skrivet nån gång i november 2007

Jaha.. så har jag då insett något om mitt liv..
Jag har kommit till den förskräckliga upptäckten att det verkar som att jag ses på ett helt fel sätt på jobbet genom att ha kjol, klänning, högklackat, frisyren, sminket ja hela 50-tals looken.
Sådär som ni sett mig se ut..En helt vanlig tjej i 50-tals giddyupp!
En annan sak har jag också insett och det är att om jag skippar morgonstylingen kan jag åka 1 timme tidigare på morgonen…
Hur ses jag fel på min arbetsplats då? Jo , fel med tanke på att alla verkar tro att jag är dum och blåst! Hon på kontoret som inte fattar något och inte kan någonting.
Det skvallras bakom min rygg, och jag är totalt utanför gemenskapen.
Jag känner mig därför inte längre bekväm att gå till jobbet så som jag tidigare gjort.
Jag trodde de tyckte att jag var fin, de sa det.. Men tydligen kan man inte vara fin, söt och trevlig och samtidigt skicklig administratör och  pålitlig i lönefrågor.

Jag vill inte bli behandlad som en mindre värd, mindre vetande person.
Hellre skiter jag i allt då och går till jobbet i träningsbrallor…
Jag har upptäckt att jag hellre vill ses som seriös, än trendig eller att jag har en stil. Men det är en förlust för mitt självförtroende.

Fastän min stil egentligen inte har någotning alls med min förmåga att utföra mitt arbete, så nu blir det jeans och träningsbrallor.
*snyft*
Innerst inne är jag samma person, men så mycket händer när man får sig själv att framstå kvinnlig på en manlig arbetsplats. Det är mycket negativt enligt min erfarenhet. Tyvärr…

Måste dock ge en eloge till de killar med muslims och utlänsk härkomst som jobbar på min arbetsplats som ALLTID behandlat mig mycket mer respektfullt och trevligt än de med svensk härkomst.
Annars säger man ju alltid att killar är så bra vänner och ställer upp för sina vänner.
Nu har jag jobbat här i 6 år och tydligen har jag inga vänner fast jag trodde det. Ingen är på min sida. Alla skvallrar bakom min rygg…

Har brottats med detta i någon vecka nu. Stora förändringar har skett sedan ett chefsbyte på mitt jobb för en ca 1 månad sedan då en 65 årig muslimsk chef  sålt sin del i företaget till två 50 åriga svenska män (tidigare anställda som arbetare i samma företag).
Dessa två nya chefer kan jag säga är de direkta orsakerna till att jag nu bara kommer att klä mig 50-talsigt på min fritid.

Min stildagbok kommer därför inte att uppdateras med dagens outfit utan snarare med dagens önskeoutfit som jag får välja från min egen garderob när jag kommer hem ifrån jobbet. Några grejer jag önskar hade kunnat ha på mig…

Fan va trist livet är!
Jag vill ju se ut så varje dag!
Det är ju jag!
AAAAAAHHHH!!! JAG BLIR GALEN! JAG HATAR ATT VARA TJEJ!!!!

Man tror inte att det ska vara så här 2007. SVENSKA Män i 40-50 års åldern med fullständigt ANTIKA åsikter och sätt att se på en kvinna.
*RYSER*

Från 2007 december (även det ett raderat inlägg ifrån min förra blogg på modette.se

Jaha… Efter två veckors ont i magen och illamående så har jag nu sagt upp mig på mitt jobb.
Det är faktiskt dags att gå vidare…
Cheferna tog det mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Som att de hela tiden misstänkt att jag när som helst skulle säga upp mig…
Jag som gråtit och oroat mig!
Åh Gud! Varför har jag inte sagt up mig tidigare?!!
Varför har jag kämpat på här i nästan 6 år???

Undrar om jag inte har en 30-års kris, funderar över hur i helvete jag hamnade här…Hur hamnade jag här??? Jobba på kontor med ekonomi? Var det det jag ville göra?
Jag som hade 2:a i matte när jag gick ut humanistiska linjen..Jag som trodde jag skulle jobba på en tidning eller på ett bokförlag eller som översättare eller på museum…
Jag som trodde jag skulle jobba med någonting kreativt och något där jag kan få utlopp för ideér..Där jag får skapa eller se och leva med andra som skapar.
Jag som älskar konst, kultur, musik, litteratur, språk, filosofi har hamnat i en värld där inget av det existerar och ingen här är intresserad av de sakerna.
En kultur finns det här på min arbetsplats…Men jag har upplevt den och nu räcker det!
Jag har bara ett liv, va fan sitter jag bara här för?
I have to get of my ass and do something!
I hela mitt liv har jag identifierat mig själv med Tove Janssons barnboksfigur Knyttet i boken -Vem kan trösta Knyttet. Spelar ingen roll att knyttet är en kille, och jag är tjej. Det är jag som är knyttet.
Ibland nu även som vuxen måste jag läsa den för att påminna mig själv att inte vara så rädd för livet. Att ibland måste man kämpa mot Morran (det som man är som mest rädd och har ångest för) För att om man vinner över det, då vinner man självrespekt och mod.

Jag var lyckligare när jag var yngre och jobbade bredvid min pappa som alltiallo.
Min pappa är en väldigt bra målarmästare. Spackla, riva tapeter, sätta nya tapeter, måla lister… Skapa ett vackert rum med exakt rätt nyans på väggarna och rätt glans på färgen i taket…
Att se hans yrkesstolthet och lära av den att uppskatta väl utfört hantverk.

Jag var lyckligare med det än med detta…

Hur fasen hamnade jag här?? Varför står man ut med sitt liv? Varför lever man bara vidare utan att ta tag i saker?
Förstår nån vad jag babblar om?
Att jag lever livet som att jag flyter med i en långsamt flytande slingrande svart å. Jag klagar inte och tar mig inte upp ur fåran. Jag bara lever på…Flyter med…

Jag tycker att jag fångar dagen genom att jag är tacksam för det lilla, att jag inte missar bussen eller t-banan den dan eller att jag är frisk och rätt söt att jag hittar en jättebra outfit och får komplimanger. Mmm..-Det värmer!

Men egentligen kanske det inte är det som är att fånga dagen….

Egentligen handlar det om att man måste chansa och riskera en massa för att ta sig upp ur sin fåra. Att satsa på något främmande och okänt. Framtiden…

Kanske kan jag nu komma till en arbetsplats i norra Stockholm där det jobbar både tjejer och killar. Så att jag inte behöver tillbringa två timmar om dagen på tunnelbanan och bussar.
Kanske kan jag plugga vidare…
Kankse kan jag skaffa barn nu när jag inte kommer ha någon säker framtid förutom att jag ska leva ihop med min man. Varför vänta? Det kommer aldrig det där “bästa” tillfället…Ta tag i det lilla människa!!!

Kankse kan jag få ett jobb på en butik och hålla på med kläder hela dagarna? Organisera högar men jeans, tröjor, hänga ut nya varor…MMm låter som en dröm…

Tankarna snurrar i huvudet, runt, runt…

Apropå att jag trodde jag var gravid förut så var jag inte det!
Mensen kom ju tillslut om jag glömt berätta det… Tyvärr… Men kanske blir allt till det bästa ändå.
Samma dag jag gjorde graviditetstestet som visade att jag inte var gravid, kom den!
Illamående och ångest frossa och kallsvettningar har haft andra orsaker…

Kram till alla er som visade ert stöd till mig angående mitt förra inlägg om särbehandligen av mig på min arbetsplats. Det har verkligen betytt mycket för mig i o m att jag sitter här ensam på kontoret varje dag. Ni finns inte här på min sida, men ni finns därute!
Jag har verkligen kännt behov av att känna att jag inte är ensam i hela världen.
Tack så mycket alla som tänkt och kommenterat!
Nu när det här är (nästan) avklarat, har bara två månader kvar här… Så kanske jag kan börja ägna mig åt lite gladare tankar och förströelser. SHOPPA!! Sminka mig och fixa håret!
Har ni aldrig hört Vem kan trösta Knyttet skivan så kan jag rekommendera den varmt.  Jag har den på LP men den finns på cd också!

Med all ledig tid med familjen och ett ganska intensivt jobbsökande på sistone så har jag nästan glömt bort att jag har en blogg!Den håller sakta på att dö svältdöden…

IIIH! Ni har ju inte fått se en enda av de otroligt fina saker (och en del som inte riktigt talade direkt till mitt hjärta) jag fått i julklapp!Jag måste mata bloggen med lite bilder och text snart

Jag ska, snart..

Måste bara käka min hemmalagade barbeque chilihamburgare …

Ville bara pipa till så att ni fattar att jag lever fortfarande!