One Dreamy Closet

Jag känner mig som en varg.

Dels känner jag mig som vargen i Rödluvan ,han som de opererade in stenar i magen på (stackarn). Mitt ärr efter det akuta kejsarsnittet värker och spänner fortfarande. Lyfta tungt får man inte och min lilla bäbis börjar väga rätt mycket. Det gör ont när jag ska plocka upp eller ska lyfta henne. Det känns rätt tragiskt att inte kunna lyfta min lilla gulleklimp.

Dels känner jag mig som vargen i Bamse när han åt dunderhonung och fick jätteont i magen, eftersom jag har oturen att ha fått tillbaka gallstensproblemen nu. Har ni aldrig haft ont i gallan? Inte jag heller, förut.. Jag visste inte ens att man kunde få ont där. Men det kan man….

Gallstensattacker känns lite som om någon klämmer åt och trycker ut luften ur lungorna på en och det gör hiskeligt ont genom högra revbenssidan rakt ut i ryggen på samma sida. Förstå gången kändes det somjag skulle dö, det var hemskt. Förlossningssmärtan var inte så skarp som denna smärta. Det hemska är ju på något sätt att man inte kan slappna av när man inte känner att man får någon luft. Man vet inte om man ska sitta eller stå och man blir helt kallsvettig och skakig-förutom att man kippar efter luft och stönar av ontighet. Jag har som tur fått piller som lindrar, men en otrevlig biverkning av dessa piller är att jag mår illa och kräks och är allmänt snurrig i skallen. Och trött.

Det känns som jag aldrig kommer bli frisk! Undvik ägg och äpple och fet mat. Vad är fet mat? Är fet mat bakad potatis med creme fraiche? Räknas pannkakor som mat med ägg- är det farligt? Jag vet ingenting och undviker nu i princip all mat utom skorpor och blåbärssoppa. Jag är så trött på soppa!

Och jag oroar mig för att jag inte får i mig tillräckligt med mat o näring nu. Jag måste ju få upp det eländiga blodvärdet som fortfarande är lågt. Jag börjar magra! När jag vägde in mig på förlossningen vägde jag hela 84 kilo! Nu säger badrumsvågen att jag väger 66,1. Huden på hela kroppen känns lite lös.Detta är ju bara början på amningen…

Jag får inte gå ner för mycket, hur ska jag orka sy och ändra alla kläder nu, vilka problem!!!

Aldrig kan man va nöjd, förra veckan hade jag så mycket mjölk att det knasigt nog sprutade åt alla håll! Och innan graviditeten tänkte jag att jag nog skulle behöva gå ner 5-6 kilo från runt 70 till 65. Sedan under graviditeten kände jag mig orolig att jag skulle gå upp för mycket, vilket jag lyckades med att inte göra enligt barnmorskan, hon va så nöjd och tyckte jag skulle va stolt att jag inte gått upp mer. Innan förlossningen spekulerade jag i hur mycket jag skulle gå ner efteråt, och pessimist som jag är tänkte jag, jaja, jag går väl ner en 8 kilo sedan kommer jag få kämpa som ett djur de där sista knubbkilona…Att jag lika gärna skulle kunna sälja mina fina klänningar, för jag skulle väl aldrig få tillbaka midjan. Jag har aldrig tappat ett kilo utan att få kämpa som en galen iller förut. Jag är inte så envis av mig och dessutom trivs jag rätt bra att vara knubbig och go, så jag tycker liksom inte det är värt att bli en galen iller för att bli av med knubbet.

Men nu när jag är sjuk och samtidigt ammar så rasar jag i vikt och det hade jag då rent inte räknat med. Det är inte heller bra för jag är helt matt och trött och känner mig inte som mig själv. Fy vad jag gnäller.

Man borde tänka lite mer positivt. Vara lite konstruktiv istället för att bara gnälla över lidandet i livet. Allting är ju faktiskt inte dåligt, det finns bra saker också.

Sånt jag är glad och tacksam för skulle kunna vara:

Att jag inte tappat särskilt mycket hår än, iaf inte vad jag märkt. Kanske tappar jag inget hår alls mer än normalt!? Var rädd att jag skulle tappa mycket hår när jag började amma, har hört många skräckhistorier om detta…Att man kan vara glad för en så fåfäng sak, som hår som att få behålla hår som ändå växer ut igen.

Att få ta fram min älskade Ida Sjöstedt kappa ifrån vinden igen! Härligt!!! Sitter som en smäck redan nu tre veckor efter förlossningen. Hon måste bara vädras ur lite vindslukt, skrynklorna hänga ut sig och så….

Och jag måste få lite styrsel i bena innan jag ger mig ut på promenad också…

Vit vintersnö, varför gnälla när den är så vacker? Tro nu inte jag har missat kaoset som dessa flingor orsakat stockholmsbor och mälardalsbor. Jag har knappt hört något annat när jag då o då satt på TVn. Kaos hit och kaos dit, inställda tåg och vägar som blåser igen. Herre min gud detta torde väl vara som en normal vinter i Norrland, kanske kunde vi få lite experthjälp därifrån?

Så sällan som vi ser så här mycket snö, så borde det ändå vara uppskattat med lite omväxling! Vi har ju tillräckligt många vintrar med slask och snålblåst och grå trötta dagar som bara regnar bort… Vintrar i Stockholm brukar vara bittra och kalla och grå. Men denna vinter är den vacker och vit.

Naturen kan vara farlig och vacker på samma gång. Istappar långa som spjut är väldigt fina att titta på, men man vill inte ha dom i skallen. Bäst att passa sig för tak och försenade tåg alltså.

Blommande aprikoskvistar i mitt fönster, även om snön ligger djup så kommer det ju vår i år också. Det är en härlig tanke, eller hur, att under detta fluffiga vita marshmallow landskap så vilar träd, blommor och knoppar och snart är de på väg! Oundvikligen!

Att titta på min sovande dotter i sin allra första vita klänning. Så himmelskt söt. Så många små skiftningar i ansiktsuttrycket. Jag visste inte det förut men, det är härligt att titta på små barn som sover. Min dotter snarkar lite, eller snusar (om man ska va lite fin i kanten)… Jag älskar att höra det lilla susandet.

Vi vänjer oss vid alla nya saker. Möta nya personer och husdjur: bvctanten, släktingar, hunden. Nya kläder för mig och lillan. Ny säng, ny vagga, nya rum.

Massor med nytt! Därför är vi mest trötta av alla upplevelser och sover nästan hela tiden.Vi har ett litet björnide just nu helt enkelt.

Snart är vi säkert lite piggare!

Härligt att komma hem. Härligt att öppna sitt eget kylskåp. Härligt med hemmalagad mat! Känna hur näringen ger en energi och att man långsamt kommer tillbaka.

Ett litet nonsens inlägg för att träna fingrarna på tangentbordet.

Snart kommer bilder och lite om andra grejer än bebisar och sjukhus och förlossningar. Lovar! Fast gulliga babybilder får ni kanske förresten stå ut me, hädanefter.

Första kvällen vi äntligen fick åka hem från sjukhuset så snöade det. Vi bylsade in vår lilla rulta i ny vit fleeceoverall. Vita flingor singlade ner över Stockholm och det var så där kallt och tyst. Vi åkte hem i bilen och lillan satt hur snäll som helst i baksätet i stolen som vi köpt begagnad på Blocket. Det kändes så vuxet och ansvarsfullt att fästa henne i den. Vägen från Danderyds sjukhus hem till oss är jättekort. En liten bit motorväg och sen är man snart hemma. När vi kom hem fick min man först hoppa ur och skotta eftersom plogbilarna kört upp en halvmeter hög snövall för vår entre grind, och sedan skotta en gång fram till dörren det har nog i princip snöat lite nån gång om dan sen kvällen vi åkte in till Förlossningen på Danderyd.

Medans satt jag ensam i bilen med lillan och pausade. En minnesbild från förlossnigen dök helt plötsligt upp medans jag satt och tittade på vår snöiga grind. Jag kom att tänka på att jag måste skriva ner så jag inte glömmer. Det är så blödigt o sentimentalt så ni kommer väl..Jaja jag säger det ändå, jag mindes helt plötsligt att precis i ögonblicket när Hon kom, spelades-För att du finns med Sonja Aldén på radion. Jag gråter lite när jag tänker på det att jag är glad att hon finns.

Hemma fick jag önska mat och då blev det köttfärsås och spagetti, mums! Jag vågade dock inte äta så mycket eftersom jag hade nånslags magkramper av järntabletterna de gett mig på sjukan. Eftersom jag hade komplikationer efter förlossningen och misst en hel del blod, funderade de först ifall jag skulle få blodtransfusion- men det slapp jag. Jag fick piller istället och antibiotikadropp genom en kanyl i handen, aj.

Niferex hette de förbannade järn-pillren och jag rekomenderar ingen med sunt förnuft att stoppa i sig nämda piller. Äter hellre en hel buske persilja om dan, eller blodpudding eller något annat med järn i. Eller knaprar järnspik för den delen, det skulle säkert göra mindre ont i magen. Jag fick hemska magkramper som gjorde att jag låg och vred mig och grät i sängen och så blev jag jätte dålig i magen, trodde faktiskt jag hade blivit matförgiftad av den tråkiga sjukhusmaten först. Magkramper, kallsvettningar och diaré är inte så trevligt som tillskott i ett allmänt skört tillstånd och diverse kroppssmärtor här och där. Fy sjutton! Och så lite eftervärkar på det så förstår ni hur skön den sista tiden på sjukhuset var..Tur att tungviktar-lillan äntligen började gå upp i vikt så att vi fick åka hem för barnläkarna!

Hehe, skönt att komma hem och bort ifrån piller, dropp, sprutor och nålar. Sjukhus kommer aldrig att bli något positivt för mig- så är det bara. Det är bara ångest.

Tur iallfall att jag hade tänkt i förväg och fryst in den där överblivna köttfärsåsen, det känns förutseende vuxet och mammigt! Precis när vi trötta och hungriga kom hem och behövde något snabbt, så fanns det i frysen. Det var det godaste jag ätit på väldigt länge!

Det tar tyvärr lite tid att ta sig hem från BB så ni får ge er lite till tåls med bilder.

Fint folk kommer alltid sent brukar det ju heta och efter att ha gått en och en halv vecka över beräknat förlossningsdatum kom hon till slut. Och nu är jag äntligen MAMMA!

Nu är jag en sån där som knappt gör annat än att med glo på mitt lilla underverk med mina nya modersögon, sover, äter och bälgar i mig vatten och päronsaft när jag kommer åt. Stapplar blek och ostadig runt i korridorerna här och försöker bli bra så fort som möjligt så att vi kan få åka hem. (-glömde vattna blommorna innan vi åkte in till förlossningen, undrar vad för hemska saker som kommer krypa ur kylen när vi kommer hem, huuu.. ) Även lillan försöker bättra på sig för att få frikort. Kanske hemgång på måndagkväll har det glunkats om, men beskeden är inte så pålitliga.

Jag bloggar från ett trist sjukhusrum på Danderyds sjukhus, men som tur är har jag båda mina älsklingar just i detta nu sovandes tillsammans, hos mig så vistelsen känns inte lika hemsk som den i somras.

För lite mer än 3 dagar sedan fick vi som förutspått, en tjej, som var en riktig liten fighter från början. Allting började egentligen med en ganska orolig onsdagsnatt och molande värk lite var stans i min kropp, omöjligt att sova. Kanske var det fullmånen på tisdagen som satte igång det hela? Tittade på gamla avsnitt av SVTs Antikrundan på webbtv i sängen. Surfade planlöst och fördrev tiden så gott det gick med en varm vetekudde inkilad i svanken.

Onsdagen fortsatte med inplanerade händelser som vanligt, på eftermiddagen-kvällen kände jag att det var igång på allvar och straxt efter föregående inlägg åkte vi in till förlossningen. Det snöade och jag funderade på vilken hatt jag skulle ha på mig till förlossningen, men bestämde mig för att strunta i hatt för denna gång :).  Det blev en lång kväll och natt efter ankomsten till sjukhuset. På torsdagens morgon kom en rejäl tösabit på 4,8 kg och 54 cm lång. Redan från start är hon mer än en tredjedel av sin mors totala kroppslängd!

Fattar fortfarande inte hur hon fick plats där inne.  Och ibland är det lite så att det känns som om man inte fattar att det har hänt äntligen. Att hon verkligen är här och är tillverkad innuti mig.

Helt otroligt, och egentligen saknar jag ord. Sålänge som jag har väntat och sålänge som jag egentligen aldrig trodde att detta skulle kunna hända. Men så tittar jag bredvid mig i sängen och hör små suckar och andetag ifrån henne och jag blir påmind om att det är sant. Dessutom måste jag titta till då och då bara för att se att hon andas och att hon lever.

På nått sätt är denna känsla lite samma som att mista någon, som när mormor dog, fast tvärt om. Helt plötsligt finns någon här, eller som mormor försvinner, i mitt liv som fanns eller  inte fanns förut.

Tack för alla snälla lyckönskningar, tankar och kommentarer nedan! Både lillan och jag är glada!

Nu tror jag de e på gång!

Värkarna har börjat på allvar och jag ligger i sängen o äter kanelbullar…

Jag hoppas förgäves att få besöka en underbar utställning i Piteå. Ni har kanske som jag inte hört denna viktiga “nyhet”?

350 hattar som en viss Jenny Petrina Stenqvist samlat på sig och som bara råkade finnas på en vind. Dessa hattar visas /visades(?) upp på Piteå museum på en utställning. Jag råkade just bara hamna på artikeln då jag sökte efter instruktioner till att forma fjädrar till hattar.

Hursomhelst, förstår ni vilket fynd? Åh!!

Jag önskar att det var jag som hittat hattarna. Jag kan inte låta bli att önska det förstår ni, jag är ju lite tokig i hattar som ni förstått…Speciellt gamla hattar, de behöver inte ens vara i gott skick….Detta är min akilleshäl. Jag har nog inte ens lagt upp hälften av alla hattar jag äger på sidan “Hattasken” här bredvid? En del gamla skruttisar har inte fått vara med…

Klicka här för att läsa artikeln om utställningen på Piteå museum.

Denna bild är från Piteå tidningens bildspel. Hatten är förmodligen från 40-talet tror jag.

För den som vill kolla in bilder och lära sig mer om hatt och hårmode från den tiden rekommenderar jag varmt Fashion Era (www.fashion-era.com) klicka här.

Att göra ett sånt vindsfynd för nån som mig är ungefär som att få 13 rätt på tipset.

Tänk så många hattar!!!! Herre min je!

Hoppas, hoppas det blir ett besök, hittar dock inget om utställningen på Piteå museums hemsida! Piteå ligger ju inte direkt nästgårds och snart ska jag få en liten en och allt. Så det skulle nog ändå aldrig gå.

Den vita pillerburks hatten jag köpte på Tradera kom äntligen idag. Det var verkligen som ett ljus i mörkret denna jobbiga tid. Har nämligen blivit runtslussad/bortglömd på Danderyds sjukhus från klockan 14-19.30 för att bli undersökt av en läkare för att de nu ska sätta en tid för igångsättning. Varför jag skulle behöva sitta och vänta så länge på att de ska bestämma det förstår jag inte. Varför kunde inte jag få sitta hemma istället och slippa deras hemska väntrum….

Nog om sjukhus.

Hatten!!! Min nya- Den är minsann av finaste hermelinpäls, tror jag bestämt. Len kort vit päls med små svarta hårtussar i. Kungligt fin alltså.

Längst kanten går ett smalt svart dekorband, av sammet, mycket sparsmakat och inte för pråligt. Fodret är urtaget, kanske tänkte någon föregående ägarinna ersätta det, så blev det inte gjort. Ingen modistlapp eller inköpsställe finns heller… Jag tippar på att den är från 40-50 tal. Fodret måste den få ett nytt, så där naket kan vi inte ha det…

Hatten behöver också en liten försiktig åtgärd och återformning, den har dessvärre blivit lite ihopknölad. Den får därför ännu inte visas upp denna afton.

Jag är inte direkt själv i tipptop skick efter en dag på sjukhus.

Kan inte säga det tillräckligt många gånger, HU vad jag avskyr sjukhus!