Onedreamycloset

Ett inlägg om sjukdom och misär.

Detta skrivet lite för min egen skull, och därför går jag inte in på detaljer om operation etc..

Vart tog jag vägen undrar ni, jo jag blev liksom aldrig bra från gallstens besvären.De blev tvärt om värre och värre. Tillslut gick det inte att äta någonting, absolut inte en hel måltid. Fick gallspasmer av några klunkar vatten eller lite nyponsoppa, så jag fortsatte ta kramplösande och drack lite lite åtgången, och slutade helt att äta eftersom jag bara fick så djävulskt ont.

Energin tog slut och jag blev skakig och låg mest i sängen under täcket för att hålla värmen. Mjölken i brösten som till en början (innan jag blev sjuk och hade gallstensbesvär hela tiden) varit så riklig att jag varit tvungen att pumpa ut överflöd för att vår lilla tjej inte orkade äta, sinade snabbt och det kom liksom ingenting. Jag grät tyst och kände mig som världens sämsta. Lilltjejen som vi nu kallar Louise blev såklart hungrigare och grinigare och ville inte alls amma. Tillslut kändes det liksom poänglöst att amma eller leva för den delen heller. Jag kände mig bara som ett tomt skal som inte kunde äta eller dög till att amma eller orkade ta hand eller lyfta mitt barn (eftersom jag dessutom lyckats få nån slags värk och muskelinflammation i höger axel)Nä fy så eländigt det var…. Hela kroppen bara svek mig. Inte hjälpte de mig något när jag sökte vård på vårdcentralen. Varken dietmässigt eller mot smärtan.

Så gick det ju inte att leva, någon bot borde det ju finnas…. Så det blev ett akutbesök till danderyds sjukan igen. Som tur var fick jag snabb hjälp där och en morfinspruta i ena skinkan (AJ!) nästan med en gång så smärtan från både gallan och axeln lättade. Efter ultraljud och prover, föreslogs att de skulle ta bort gallan (gallblåsan) och därmed äntligen kunna äta ordentligt igen. Det fanns en stark misstanke om att jag hade en sten som fastnat i gallgången och låg och irriterade, den skulle man enklast ta bort genom att gå ner med en kamera uppifrån genom munnen!! Urk vad hemskt allt lät. Låg och väntade fastande utan dryck eller ätbart, på att det skulle finnas tid för någon att skära lite i mig och plocka ut gallan med titthålsoperation. Tur att jag hade dropp, så kroppen fick vätska iallafall. Min man och Louise kunde ju inte vara på sjukhuset med mig hela tiden så det blev väldigt ensamt och jag oroade mig för allt. Jag hade åtminstone inte ont eftersom de fortsatte ge mig morfin. Efter 11 timmars fastande och väntan fanns det äntligen en tid. Ingen direkt information hade jag fått om operation eller vad som händer sedan efteråt- klarar man sig utan galla? Vid detta laget var jag liksom en liten spillra och hur orolig jag än var för att bli opererad så ville jag inget hellre än att bli frisk och få åka hem. Så jag sket i oron och lät dem rulla iväg med mig till operation.

Jag vaknade med fyra nya sår på magen och kände mig ganska mörbultad. Men smärtan från gallan var i stort sett borta.

Jag som för någon månad sedan fåfängt glatt mig åt att jag gått två veckor (nästan) över tiden men ändå inte fått några töjmärken alls på magen. Nu finns det inte mycket att glädja sig åt min mage ser ut som ett slagfält. Eller som om den var sönderpickad /krafsad av en hungrig höna i jakt på mask.

Nu 2 månader efter förlossningen har jag ett brett ärr efter det akuta kejsarsnittet säkert 15 cm eller längre, och fyra nya ärr efter gallstensoperationen. Livet slänger sig i oförutsägbara kurvor och det är liksom bara att ta det som det kommer. När jag sedan efter några dagar kikade under bandagen på de nya såren och såg hur fult de var sydda så grät jag lite till. Det blir inga fina ärr, för det är liksom inte sytt så sårkanterna ligger hud mot hud. Undrar om det var en kirurg eller en elev som sydde. Hoppas den eleven isåfall fick underkänt eller iallafall nån slags åthutning. Jag som hade glatt mig åt att det ”bara” var titthålsoperation. FY! Att det verkligen får se ut så…

Dagen efter gallstens operationen gjordes även en endoskopisk undersökning ERCP av gallgången och tror ni inte att de hittade en eländig liten sten där med som satt sig på tvären. Inte så undra på att jag hade haft ont!

Nu är alla stenar borta och jag är hemma. Idag var vi hos distriktssköterskan och tog bort stygnen, oroar mig fortfarande för det fulaste såret precis under naveln. Det är ett 1 cm djupt veck emellan de olika hudlagren. Kommer jag få ett ärr som liknar en till navel? En ful grop i min mage? Distriktssköterskan kanske funderade på påskgodis eller var halvvägs på väg ut till sitt sommarställe eller något. Hon orkade inte förklara hur ärret efter detta fula sår skulle kunna bli. Hon kanske inte visste hur det skulle bli heller. Jag har nu tejpat över det och tänker att det bästa kanske är att bara låtsas som att det aldrig har hänt eftersom jag blir så irriterad så fort jag ser det eller berör ämnet. Jag får väl gå med tejp där för evigt.

Får man klaga på vården? Eller ska man bara va glad för det lilla man får och hoppas att de kan hjälpa en överhuvudtaget?

Jag hoppas att jag aldrig mer behöver ligga på sjukhus. Nu får det räcka.