Feed on
Posts
Comments

Om hur jag blev jag

Har börjat skriva ett inlägg om stilinfluenser eftersom jag gillade Kristina Dahling its Vintagys och  Isis Fashionable Forties bägge inlägg om varför ens stil blivit som det blev.

Detta skrivande utvecklades efter en stund till något väldigt personligt. Och kanske har jag grävt lite väl djupt och vänt upp sidor som egentligen borde ligga orörda. Kanske är det inte så betydelsefullt och själva min mening var att hamna någon helt annanstans. Men det ploppade upp till ytan. Att jag kanske borde berätta det här först. För att man verkligen ska lära känna mig och förstå varför jag blev som jag blev och har de ideal jag har.

Jag tänker som alltid, att det jag delar med mig av förmodligen kommer att läsas av någon som känner igen sig och kanske därigenom känner sig mindre ensam. Det är värt mycket för mig.

Jag ber i förväg om ursäkt för att det blir personligt och lite jobbigt och inte så glamoröst och glatt alla gånger. Det har också blivit rätt långt, jag har försökt ta bort en del. Men det blev ändå långt, så jag kommer dela upp inlägget i några bitar och så får ni läsa lite vart eftersom om ni har lust.

Inflytanden

Jag stannade i växten när jag var fem år. Jag växte inget varken på höjden eller bredden och både min mamma och bvc tyckte detta var konstigt. Jag hamnade på sjukhus och under några veckor vilket var en evighet för mig då gjordes det diverse prover och undersökningar om varför jag inte blev växte. Man kom aldrig fram till något– och inte fick jag någon hjälp att börja växa heller (hopplösa svenska sjukvården..). På det tråkiga sjukhuset satt jag och bläddrade mycket i böcker och i terapirummet fick jag rita med riktiga tuschpennor. LYX! Sagor, böcker och bilder fascinerade och fängslade mig. Min favorit var HC Anderssen framförallt sagorna om den fula ankungen och flickan med svavelstickorna. Jag började tidigt härma bilder och försöka teckna av bilder jag tyckte var vackra.

Såklart älskade jag även Astrid Lindgren med Ilon Wiklands härliga illustrationer

Framförallt Lotta på Bråkmakargatan, Nils Karlsson pyssling (såklart) Madicken och Mio min mio som jag ville skriva en uppföljare på… Alla dessa bilderböcker…Det var näring för fantasin det! Jag såg ganska lite på tv och film ( i jämförelse med barn idag) och jag såg till min stora förtret aldrig någon hel Disney film som barn, men de få snuttar av Askungen och Robin Hood som jag hade sett älskade jag verkligen- vilken främmande och färgglad och vacker fantasivärld till skillnad från de verklighetsbaserade svenska barnprogrammen på den tiden. Snövit tillexempel fick jag aldrig se för min mamma och pappa tyckte det var onödigt och jag vet faktiskt inte ens om det fanns på varken video eller dvd att köpa. Men åh vad jag älskade den lilla lilla snutten man fick se varje jul.

Klänningarna, de små skorna med rosett framtill frisyerna. Ja jag var helt såld på looken.

När jag nu aldrig växte normalt på längden och var i storlek av en femåring när jag började skolan som 7 åring blev jag såklart retad. Förutom min längd så minns jag att jag kände mig udda. Förstod väl inte heller att många av de andra barnen också kände sig udda, det hade ju hjälpt lite kanske. Men det jag tyckte var tydligast var att jag inte hade långt hår som de andra flickorna med långa blonda svansar vid öronen. Mitt hår var tunt och brunt. Att jag hade bruna ögon istället för gnistrande blåa som de andra hade. Och jag var åtminstone huvudet kortare. Som tur var fick jag ett par rosa träskor som jag hade hela hösten när jag började ettan. De klopprade väldigt trevligt kloppeti-kloppeti-klopp, när man gick och de gjorde att jag såg längre ut.  Jag har väl alltid älskat klackskor. Även i primitiv form :)

Ganska tidigt började jag väcka uppmärksamhet, inte för att jag själv ville det eller förstod varför. Det var några större barn på min skola som satte skräck i hela lågstadieskolgården och jag var väl ett av de lättaste offren.

På den tiden hade man inte någon plan att motverka mobbing i skolan, -mobbing förekom inte. Skolgårdsvakter fanns inte ännu, och lärarna satt och hade kafferast i sitt lärarrum långt borta i fjärran..

Jag minns väldigt tydligt som i små filmer… Hur de där högstadie killarna gärna puttade mig i pölar eller kastade sand eller tryckte ner mitt ansikte i snön eller tog mina spelkulor eller jacka och kastade in i buskarna… Eller höll upp mig i fotanklarna, upp och ned och dinglade runt mig framför de andra ungarna på skolgården. De tyckte att det var väldigt kul att jag var så liten och kallade mig för hemska pinsamma saker –Kolla vilken liten dvärg! Är du en kille eller tjej, vi kanske måste titta efter?  Eller det vidrigt skanderande – Pisse-nisse, pisse nisse, pisse nisse… Allt framför mina klasskamrater och jag minns att jag skämdes ögonen ur mig. Men under tiden de höll på var jag liksom som paralyserad och kunde inte ta mig för att varken säga något eller göra något för att försvara mig. De var som onda jättar för mig och jag var ju helt maktlös.

Det värsta var inte att det gjorde ont eller spelkulorna som jag vunnit som gick förlorade utan det var skammen. Jag skämdes för att jag var så ful och så liten. Jag hatade dom och jag hatade mig själv. Det fanns ju inget jag kunde göra för att stoppa dom för jag var ju som jag var och kunde inte göra något åt min längd. Idag är jag förbannad på mig själv för att jag inte gjorde något. Bet dom när de tog tag i mig fast jag inte ville, sparkade dom mellan benen eller kastade sand tillbaka.

Jag kände mig väldigt väldigt ensam och rädd, samtidigt frustrerad över min egen handlingsförlamning och sprang hem och gömde mig, grät och skrev dagbok. Jag sa inte till någon. Tyckte redan att det var så hemskt. Jag älskade att sitta i min mammas klädkammare under en stång med blusar och klänningar. Det luktade gott där och på motsatt vägg hade min pappa satt upp en hylla för min mammas skor. Massor av klackskor och pumps i olika färger trängdes där. Där var det tryggt och jag var omgiven av vackra saker som i en liten koja, ingen såg mig. Och det var skönt.

Jag kände också att jag blev ganska utanför, självvalt eller ej. Inte att mina klasskamrater mobbade mig, jag hade en väldigt bra klass med många snälla barn. Kanske bara det att alla visste att de där killarna kunde dyka upp på den långa lunchrasten.  Att de andra också var rädda att de skulle råka illa ut om de sa något eller var för nära mig, att några av de andra valde att vara med den som inte blev mobbad för säkerhets skull.

Sorgligt ..kanske.. Men det kan ju faktiskt vara en av de saker som gjort att jag inte valde att vara ute och leka med de andra i den stora parkleken som låg nära vår skola. Jag satt hemma och läste och ritade och skrev. Visst hade någon enstaka vän som jag klängde mig fast vid. Som också gillade att rita och hänga på skolbiblioteket.

Sedan allt det där hände har jag nog alltid känt att jag är lite utanför, att jag är speciell både på gott och ont. Det är en del av mig som alltid på något sätt gör sig påmind.  Jag utvecklades, de stora killarna försvann och allt var frid och fröjd på mellanstadiet.  Vi fick kabeltv och jag började titta på Mtv och Ztv. En länk till omvärlden. Vi skaffade en videospelare och jag såg Pretty in pink med Molly Ringwald och som jag tyckte var typ den bästa film jag sett. *skratt*

Mitt självförtroende växte en smula och jag tydde mig till starka, självständiga kvinnor som hade mål i mun,  jag ville lära mig att vara som dom. Jag tänker på Madonna i Whos that girl eller Kelly Le Brock i filmen Drömtjejen.

Min kusin var en sådan förebild. Hon var två år äldre starkare än många och jättesöt, blåögd och blond och jag tyckte hon var den snyggaste och tuffaste tjejen i skolan.

När hon fanns där på skolgården så blev jag inte retad. Hon hjälpte mig ganska mycket på traven och förde över de viktiga visdomarna som var fröet till mitt spirande självförtroende. Fåfänga blev något positivt, hemma var det inte direkt så populärt att jag började spegla mig i ett… Klädval viktigt. Det var på kläderna det hängde om man var inne eller inte. Och jag ville ju så gärna vara som alla andra och vara fin efter allt det som hänt tidigare. Allvarligt- Man kunde inte ha en kånken ryggsäck! (som jag hade) man skulle ha en Salomon. Jag fick aldrig någon Saloman rygga av mamma men hon köpte en pastellfärgad Hang Ten som jag var ensam om. Jag fick nya svarta reebok hi top sneakers. Jag ägde ett brett svart resårskärp som gav mig status bland tjejerna i klassen, och som jag lånade ut till den som ville.

Innan min första klassfest visade min kusin mig hur jag skulle sminka mig och visade hur man fönade ut sidohåret och gjorde pufflugg med hårsprej.

Hon förklarade vad en ”tryckare” var och visade Lilli och Sussis coola dans-moves från Oh mama cant u tell. :) Jag hade på mig mina första riktiga klackskor med taxklack och en stickad röd tight kjol med blixtlås i sprundet på festen.

Jag kände mig helt normal.

Jag kände mig cool.

This post is about what has influenced me to be who I am today. I was bullied as a child of 7 as I was very short for my age. I could never find strenght to stand up to the older bullies and this still haunts me today so that  feel I have to stand up for those who are weaker. I kept this from my parents for a long time and didn’t tell anyone as I was so a shamed and felt that I was so short and ugly.

As I got a littlebit older those bullies graduated and disapeared. For a while I was left alone and I could develop somekind of self esteem again. This was in 1986-87 and I looked up strong females that wouldn’t take sh*t from nobody. I looked up to my two year older cousin who taught me to be streetwise and that I wasn’t ugly at all. What was very important for me then was that I got some cool new Reebok sneakers from my mom and a black wide elastic belt. this was a ticket to high status in the eyes of my friends.

11 Responses to “Om hur jag blev jag”

  1. Ida skriver:

    Vilken fin text!

  2. Josefine skriver:

    åh det gör ont när jag läser. men så himla fint skrivet tycker jag! kanske ska skriva om hur jag blev den jag är också, blev lite sugen nu :)
    kram
    /jossan

  3. Kristina skriver:

    Ja, vad fint du skriver om hemska händelser.Jag blir indragen i din berättelse och berörd. Du är modig och jättefin Sanna!!!
    //Kristina

  4. Loppanpoppan skriver:

    Vilken stark och viktig text. Den fångade, tog tag och kändes inte det minsta lång. Väldigt fint skrivet!

  5. Betty skriver:

    Fint! Kände igen mig i en hel del, så det berörde verkligen.

  6. Kitten skriver:

    Va bra skrivet, jag levde mig in i din situation och blev berörd. Delvis kände jag igen mig…Läser gärna fortsättningen också!
    Förresten, jag gav dig ett bloggpris, det tycker jag du är värd! På min blogg finns mer info ;)

  7. Helena skriver:

    Ge mig mer! Du uppdaterar inte ofta men jeflar, jag blir liksom nyförälskad varje gång!

  8. amanda skriver:

    Spännande läsning, tråkigt att höra att din barndom var svår, var också lite utanför i lågstadiet, undrar varför det blir så för vissa?

    • sanna skriver:

      Vad jag förstått genom mitt vuxna intresse för mobbing kan det vara egentligen vad som hellst som gör en särpräglad från de andra. Och det är en del av det som gjort att jag läkt så bra, nämligen att jag insett att det egentligen kunde ha varit vem som helst av de andra barnen- men otur- det blev jag.
      Sen vet jag inte om jag skulle beteckna min barndom som svår. Verkar det så?
      Det var ju bara det där som var hemskt. Det kanske blev lite mycket fokus på det där hemska, men det det är något som präglat mig och gjort mig till den jag är.
      Det fanns mycket annat positivt, kärleksfulla föräldrar och syster. Kärleksfulla släktingar… Det har ju faktiskt också präglat mig och gjort mig till en överlevare.

  9. Söderbergskan skriver:

    Vilket fantastiskt initiativ att skriva en sådan här text! Väldigt inspirerande.

Leave a Reply