Feed on
Posts
Comments

Jag fick tidigt väldigt mycket uppskattning för min stil som ung. Jag vet inte om det var komplimangerna eller så enkelt som att jag kände mig snygg i visa plagg som gjorde att jag älskade att klä mig fint. Fin för mig själv.

Att få komplimanger för mitt utseende var såklart som en terapi för själen och jag kände mig starkare. Att göra mig själv snygg har nog alltid varit något av en coverup och ett försök till ”-fejk it till you make it” för mig. Ytan och insidan i symbios.

Jag hade och har fortfarande inget emot att sticka ut från mängden i stil eftersom jag uppenbarligen redan gjorde det av naturliga skäl. Längden- som jag accepterat att jag inte kunde göra något åt. Så här i efterhand så ser jag muntert tillbaka på ett litet trendlejon. Ett stilexperiment i förorten.

Anledning till att jag hade så ovanligt urval av kläder var att mamma och pappa inte hade så mycket pengar att lägga på kläder. I klädinköp så gick det som var praktiskt och det som var nödvändigt helt klart framför trend och skönhet. Men jag hade ändå en väldigt stark bild av hur jag ville se ut och vilka plagg som smickrade min figur. Jag började ändra på kläder som inte passade. Jag började sy eget när det inte fanns något som passade. Jag fick även lite kläder från mina mamma som hon växt ut på 60-talet och så ärvde jag kläder av mina tio år äldre kusiner. Alltsammans blev en ganska groovy mix.

Min stil uppmuntrades båda av min mamma men speciellt av min underbara mormor som tog en tur på stan med mig då och då och matade min aptit för kläder med något nytt spännande plagg enligt senaste mode från NK eller JCs barnavdelning. Eller så tog mormor fram något plagg från sin garderob och lät mig pröva det och låna det. Min mormor tyckte inte alls att jag skulle sörja min längd, hon tyckte att jag skulle vara glad att jag var så liten och nätt. – Oj oj du det är många vackra kvinnor genom tiderna som var små till storleken men stora i skönheten.

Jag och min mormor har alltid stått varandra nära och under den här tonårs tiden  av min uppväxt när jag verkligen behövde råd och stöd fanns hon tack och lov där. Nu när jag är vuxen så klarar jag mig med minnet av henne, men jag saknar henne mycket.

Vi kunde sitta på NKs restaurang äta Scampi fritti med rhode island sås och titta i Damernas värld och spana in det senaste. Titta ut genom fönstret på folk nere på gatan och prata om hur folk såg ut. Hon berättade om mode från förr och vilka plagg som var ”inne” och som hon drömt om att äga som ung.

Hon berättade om danser på Nalen på 40-talet och om den pirriga jazzen och olika roliga anekdoter om kavaljerer. En ung man som var närgången när det var dags att kyssas farväl vid mormors port, som hon dängde i huvudet med klackskon.  Om när hon lärde sig semaforera i Lottorna som ung. Jag önskar idag att jag hade dessa samtal inspelade.

Så viktigt för mig var kombinationen av hennes eleganta feminina stil och hennes självförtroende och styrka. Att förstå att feminism (jag tänkte inte på det i det ordet men jag har nog alltid sett det självklara i att vi tjejer såklart är lika mycket som män!) går att kombinera med att se snygg ut och göra det bästa av sitt utseende. Att uppskatta sin kvinnlighet är att ta till vara på den.

Min mormor skilde sig från sin första man på 50-talet. En man som de fåtal gånger han i överhuvudtaget omnämndes kallades -Herr Hansson. Han var och är hatad i vår familj. Jag vet faktiskt inte om han nu lever eller är död. Jag har bara hälsat på honom en enda gång i hela mitt liv. Som vuxen fick jag veta att han hade varit otrogen och även slagit sin fru (min mormor alltså) och min mammas äldre syskon. Barnaga var väl inte helt ovanligt på den tiden men…Den uslingen!

Detta är min mormor och min mammas äldre syskon som kör vagnen som min mamma ligger i.

Mormor jobbade efter skilsmässan häcken av sig som cigarettflicka och servitris på diverse bättre etablissemang och försörjde 4 barn, det var ett hårt slit.

Hon lyckades få ett jobb som kontorist och lärde sig skriva på maskin. Hon lyckades hitta kärleken igen och gifte sig på nytt 1963. Och med den bättre ekonomin i att ha ett fast jobb och en make skaffade hon sig ett kreditkort. Med detta kort handlade hon allt från diorväskor till småkakor på NK. Alltid på NK. Mormor var en väldigt modern och modemedveten kvinna.

Glad och stark och arbetsam men ändå glamourös. Jag minns när vi gick ner till badbryggan på sommarstället vid Mälaren på somrarna så hade hon piratbyxor och en lös sidenblus, nonchalant snoffsigt hår hon hade alltid en papiljott eller två i håret på ett ställe där det inte la sig som hon ville, solglasögon och lågklackade sandaletter. Hon hade aldrig jeans! Hennes vardagsglamour har jag analyserat ner till en välfriserad hårman, att hon alltid bar en lyxig sidenscarfs även till t shirt, hon doftade Shalimar och hon hade alltid något enkelt men ”äkta” smycke t ex en diamantring i vitt guld på sig.

Hon lärde mig att de som var elaka mot mig i skolan förmodligen var avundsjuka för att jag var så söt. Att jag kunde granska mina fiender och på några ögonblick så skulle jag se att de också hade fel och brister som jag kunde ge igen för om jag ville. Att ord sårar men att man inte behöver stå utan sköld. Även om det bara var i tankarna som jag skrattade åt den konstiga dialekten, den där fula näsan eller de där utstående tänderna. Så hjälpte det mycket.

Någonstans i nian började min stil utvecklas till ännu mer udda. Det var väl i o m att jag fick mer egna pengar att röra mig med och fick mer självförtroende. Det kanske även var en slags stillsam frigörelse från mina föräldrar. Jag upptäckte på allvar smink och framförallt eyeliner. Några få penseldrag, hepp! Som med ett trolleri så tyckte jag att jag var vacker!

Jag började åka in till stan ensam efter skolan och fick snabbt ett beroende av att gå och titta på kläder i små andra hands och antikaffärer i gamla stan. UFF och Myrorna hade butiker på Drottninggatan och Vasagatan vid t centralen. Jag fann min första tyllunderkjol från 50-talet, jag fick en prickig ljusblå sommarklänning från 50-talet av mamma http://www.onedreamycloset.se/?p=847.

Jag började ha hatt till skolan. En brun sammetshatt med en fjäder som dekoration, jag älskade den där hatten som jag sparade länge till. Jag köpte en bowler hatt och en chapeu clack som tyvärr dog i mitten på nittiotalet på en musikfestival. Jag hade kort frisyr som jag försökte shingla (göra platta vågor i).

Filmer som under ungdomsåren allvarligt har skadat mitt sinne för stil och påverkat och uppmuntrat min retrofili:

Tilläggas kan att jag inte angett en komplett lista här och jag nämner endast filmer producerade under modern tid men som utspelar sig bakåt i tiden, inte orginalfilmer från back in the good old days för då skulle listan bli för lång.

The Colour Purple, förutom den otroligt gripande storyn och skådespelet så fångades jag av musiken och miss  Celies och Sug Averys kläder och stil.

1939

West side story

Cabaret

Grease

Dirty Dancing inte så mycket Babys stil utan snarare Pennys (Cynthia Rhodes som oxå gör en cool dansroll i Flashdance) och även Babys fåfänga storasyster Lisas stil.

Back to the future skolbal 1955 Aaaahhh ….

La Bamba the Richie Valens story

Stand by me

Peggy Sue got married

Cry Baby

Shag the movie Söt tjejfilm. I denna film dansas det  ”shag” som är den variant på bugg som jag dansar helst.

Dick Tracy

Evita -Madonnas garderob och frisyrer i denna film, vilken guldgruva att gräva ur! Framförallt frisyrer i kombination med olika hattar. Alla ni som undrar vad för frisyrer som passar med vilka hattar, i denna film finns det inspiration att hämta.

7 Responses to “Om hur jag blev som jag blev del 2”

  1. Isis skriver:

    Båda dina inlägg har varit väldigt intressanta! Och modiga!

    • sanna skriver:

      Tack :) Jag känner mig inte så modig. Jag tyckte det kändes skönt. Och allt det där med vilka komplex man har eller får som ung. Det känns alltid så skönt att se tillbaka och konstatera att man kommit en bit på vägen.

  2. mallis skriver:

    Mycket kul att läsa om din resa till din stil! Måste säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver. starkt att du är så öppen men allt.

    Kram

    • sanna skriver:

      Åh vad kul att höra! Jag känner mig inte precis stark, många har kommenterat det. Man blir lite förlägen…

  3. Mallis skriver:

    :) Tycker du ska ta åt dig av alla positiva kommentarer!

  4. Marianne skriver:

    Fina flickan min,
    Du skriver så fantastiskt bra och insiktsfullt på ett sätt som jag beundrar.
    Din personligthet skall du bara vara tacksam för och utveckla. Du vet att jag uppskattar dig mycket för den du är och vågar vara, kram från svärmor.

  5. Elin skriver:

    Hejsan Sanna! Här skriver det en från Skellefteå, Elin Heter jag.
    Å jag har nyss upptäckt din blogg å tycker den är underbart fin, jag
    ska ha den som favorit.
    Vill bara säga det å hälsar här från norrland!

Leave a Reply